Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
JACQUES DE LACRETELLE
Balzac att skildra den intima blandningen av
lantligt och borgerligt liv och betydelsen i
en sådan värld av det enda bestående,
familjeegendomen. Första delen av ”Les
Hauts-Ponts”, ”Sabine”, är berättelsen om
huvudpersonens moder och tilldrar sig
mellan 1875 och 1880. Romanen är med avsikt
en smula gammaldags, hållen i en fin och
förtjusande ton, som kommer oss att tänka
på de gamla obekväma och hemtrevliga
bostäder, i vilka våra mormödrar togo emot
oss, när vi voro små. Sederna voro på den
tiden stränga, i synnerhet på landsbygden
(romanen tilldrar sig i Vendée); en fras,
en gest var ofta en betydelsefull tilldragelse,
på vilken en kvinna kunde gå och tänka länge
och väl. I ”Sabine” har författaren
huvudsakligen med hjälp av små obetydliga
reflexioner och dialogfragment tecknat ett
synnerligen lyckat kvinnoporträtt.
En roman av en helt annan typ och
mycket underhållande är ”Madame Clapain”
av Édouard Estaunié. Det är en mystisk
historia, byggd som en detektivroman men
betydligt djupare än vad dessa bruka vara.
Två gamla ogifta damer i en småstad ta en
inackordering. Denna (madame Clapain)
säger nästan aldrig ett ord till dem. Hon
sitter mestadels och stickar; en dag får hon
ett mystiskt besök och begår självmord. Man
upptäcker då, att hon uppträtt under falskt
namn, och polisen vet icke vem hon är. Hur
en av de gamla ungmörna så småningom
upptäcker sanningen är berättat med stor
skicklighet, och jag vill icke förstöra
spänningen genom att avslöja upplösningen.
I motsats mot de närmast föregående åren
ha nyheterna inom biografilitteraturen varit
ganska få och i många fall medelmåttiga.
Förklaringen ligger nära till hands. Många
stora ämnen äro redan utnyttjade, många
författare, som sökt förvandla sig till
historiker, ha icke givit sig tid att utföra det
grundliga forskningsarbete, som behövs för
att skriva övertygande saker, och publiken
har med rätta blivit misstrogen mot genren.
Två verkligt intressanta arbeten måste dock
framhållas. Det ena är ”Napoléon” av
Jacques Bainville. Jean Giraudoux kallade
en gång ett teaterstycke ”Amphitryon 38”;
Bainville kunde ha kallat sin bok
”Napoléon 548”. Men det är med Napoleon som
med Byron, man kan skriva om honom
i det oändliga, därför att hans bana var så
bländande, att den alltid skall tjusa
människorna. Bainville, som är en ovanligt klar
och skarp, voltaireiansk intelligens, har
kanske litet väl kraftigt reducerat de romantiska
sidorna hos Napoleon, men hans analys av
de själsegenskaper, som framför allt
förklarade kejsarens framgång, förtjänar att
läsas med stor uppmärksamhet. Ett annat bio-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
