Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Nils Bohman: Karlfeldt och vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
roll än i något outgrundligt
allmänsammanhang. Ett sådant betraktelsesätt bryter fram i
ett av talen, det från Bispbergs klack, där han
uttrycker tankegångar, som sedermera även
iklätts poetisk dräkt i dikten ”Till en
jord-förvärvare”. Han säger: ”Här ligger skogen
ännu lummig nedanför oss, men vi veta, att
många av Dalarnas åsar stå nakna och att
bolagens förtryck är mera hotande för det
fria dalfolket än Jösse Erikssons och
Johan Vales var.” Den fäderneärvda torvan
betraktas av Karlfeldt huvudsakligen under
moralisk och affektiv synvinkel. Han förstår,
att bonden Paavo är en stor och gripande
gestalt endast så länge han inte utdömer sin
torva som ekonomiskt utsugningsobjekt och
flyttar till staden, ty även om han där inte
behöver blanda bark i brödet, förlorar han
det värdefullaste i sin själ, vilket är värre.
Här kommer Karlfeldts bondedemokratiska
patos fram. Intimt samman med denna
demokratism hänger hans kärlek till sansning och
måttfullhet. Han avskyr ali överdrift i ord
och gärningar — behärskning är
bonde-praktikans A och O. Trots egen erfarenhet
av dionysisk inspiration intar han bland
annat en utpräglat sympatisk inställning till
förnuftig moderation i dryckjom, uttryckt i
flera tal, liksom i den burleskt skämtsamma
lärodikten ”Dryckesåret”.
Ständigt gör sig denna kärlek till
måttfullheten gällande. Det oöversättliga svenska
”lagom”, uttryckt med karaktärsfast
manlighet, är hans valspråk. Karlfeldt står som ett
vackert exempel på sophrosyne i en tid, då
en hysterisk hybris nått bristningsgränsen.
Hans dragning till idyllen hänger samman
med denna måttfullhet. Den idylliskt
harmoniska tillvaron i en lantligt demokratisk
omgivning är det bärande i hans romantik,
som måhända är något pastischerad men som
har äkta ursprung. Den står i strid med tidens
allmänna läggning, ty den är ingen penning-
romantik, som ser till medlet i stället för
målet. Målet var för Karlfeldt inte ett liv i
rastlös jäkt utan ett liv i meditativ ro. Och
ett sådant anses av fullt vederhäftiga
filosofer såsom en eftersträvansvärd form av
tillvaro, ehuru det numera tycks impopulärt.
Det är en händelse, som ser ut som en
tanke, att denna på äkta mänskliga känslor
grundade romantik skall göra sig påmind i
larmet, när den falskaste romantik, som
någonsin blommat i Sverige, spricker som en
glittrande såpbubbla utan att lämna kvar
annat än sveda i ögonen på åskådarna. Den
barockaste av storhetstider, den ekonomiska,
som besjungits av diktare endast i den mån
de själva äro affärsmän, läggs nu tydligen i
graven. Och de som insett våra möjligheters
begränsning, dra underligt nog en lättnadens
suck mitt i tragediens jämmer. Idyllens
trogna kunna lugnt göra detsamma. Jag vet,
att Karlfeldt, som avskydde allt vad humbug
var, såg på Kreugerromantiken med misstro.
Han var storsvensk och gladdes över det
svenska inflytandet utomlands. Men han
kunde inte riktigt förlika sig med att vår
andes stämma i världen var skränet kring
en börsdisk. Han trodde, att det finns djupare
och sannare medel att nå internationell
samverkan än penningen. Inte den främsta
orsaken till kristenhetens splittring var för
honom medlet att åstadkomma dess helande.
Han trodde på andliga medel, inte på
materiella.
Det talas inom litteraturkretsar om
”Karl-feldtsfaran”, som ansetts hota den spirande
dikten genom lockelse till efterbildning. Rent
estetiskt är kritiken berättigad, ty diktens
originalitet får inte äventyras. Men det är
ursäktligt, om kreti och pleti lockas att pröva
poesiens kungakrona på sitt huvud, fastän den
som Hakon Jarls åker ned över öronen på
dem. Däremot kan jag inte finna, att den
värld, som Karlfeldt besjunger, är förkastlig,
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
