Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jacques de lacretelle
HIPPOLYTOS’ DÖD
Natten sänkte sig över staden, när vi
kommo ut från konserten. Det var
Allhelgonadagen, och vi hade nyss hört Berlioz’
Rekviem. Trumpeternas smatter ljöd ännu
i mina öron. Framför mig reste sig fontänen
mitt på torget som ett mausoleum, och
lyktornas av dimman beslöjade glober kom mig
att tänka på ljusen vid en katafalk.
Under teaterns arkader grep Philippe
Desnoyers, som var i mitt sällskap, plötsligt
min arm och hejdade mig.
— Stanna! sade han. Och han gömde sig
bakom en pelare. Jag förstod att han önskade
undvika ett par, som passerade alldeles intill
oss. Gripen av nyfikenhet betraktade jag de
båda okända. Mannen såg ut som en gubbe,
men hans skägg var icke alldeles vitt, och
dragen voro icke så mycket märkta av åren
som av trötthet och sorg. Bakom glasögonens
tjocka glas såg man en blick utan liv, en
blick som ingenting såg.
Jag betraktade med större intresse kvinnan.
Hennes vackra profil kom mig att tro, att en
kärlekshistoria var orsaken till Philippes
häftiga reaktion. Hon var synbarligen yngre
än sin följeslagare, som hon nästan tycktes
leda. Ehuru hennes toalett var diskret och
hennes yttre alldeles otadligt, låg det över
henne något utpräglat behagsjukt. Våra
blickar möttes och jag såg ett par stora ögon
med en lugn blick, som icke var rädd för
att stadigt fästa sig på ett föremål, och ett
ansikte med regelbundna drag och naturligt
vacker hy; ett ansikte utan någon slående
skönhet eller intelligens, men som likväl var
mycket tilldragande. När hon avlägsnade sig,
såg jag under hatten några blonda hårslingor
med röda glansdagrar, som bakifrån sett
sågo ut som eldsflammor.
— Vet du vem det var? frågade Philippe,
då de voro utom hörhåll. Carle Vignet och
hans hustru.
— Musikern? Din gode väns far?
— Just han.
— Varför undviker du dem?
— Det var pinsamt nog bara att se dem,
svarade Philippe allvarligt.
— Hon är vacker.
Kanske hade jag uttalat dessa ord som en
artighet, ty Philippe återtog:
— Ja, hon är ännu vacker, men du misstar
dig, om du tror att hennes skönhet är orsaken
till mitt obehag. Jag har inte sett henne sen
sista gången jag träffade André i Paris,
och det är detta minne, som gör mig
upprörd.
Han tystnade. Jag visste att André Vignet
hade varit Philippes bästa vän. Jag kände
honom aldrig, hade knappast sett honom,
förrän han en dag kom för att hälsa på
Philippe i Vernon, där vi båda lågo i
garnison.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
