Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
en gång sett henne reagera, åter framkalla
den skälvning, som förrått henne. Men jag
lyckades inte. Och ofta kom André emellan
oss, alldeles som om han gissat mina tankar.
Då blev jag tyst och drömde melankoliskt.
Aftonen förflöt. André satte sig vid elden och
såg fascinerad in i dessa flammor. Man skulle
trott oss vara förhäxade. Det blev sent innan
jag beslöt mig för att stiga upp och gå. Och
när jag med lätt beslöjad röst tog avsked
av Charlotte Vignet, hade jag ett intryck av
att en ridå hastigt gått ned över hela min
tillvaro.
I juni 1915 kom Carle Vignet hem på
permission. Jag kände honom ej. Jag hade
endast sett honom en gång på en
Lamoureux-konsert, när man spelat ett av hans mera
berömda verk. Vid hemkomsten på denna
permission föreföll Vignet mig som en
uttröttad man, vilken har svårt att räta upp
sig. Efter att i tio månader ha fått lov att
anlägga soldatens ovårdade sätt, behöll han
nu detta av lättja. Men som han märkte att
det chockerade i hemmet, dolde han det under
ett krigiskt uppträdande, som illa passade
hans godmodiga konstnärsutseende.
— Uff, vad det är kvavt i era små hus,
sade han och knäppte upp sin uniformsrock.
Jag kan inte andas annat än i fria luften.
Jag frågade honom, ifall han hade tillfälle
att syssla något med sin musik där borta.
— Jag? Jag är numera ingenting annat än
soldat. Vi har annat att göra där borta, det
kan jag försäkra er.
Han berättade för oss, hur han en dag på
en gammal till hälften förstörd bondgård
klivit upp i duvslaget för att rekognoscera
terrängen.
— Där fanns ingen trappa, jag fick klänga
mig fast i bjälkarna med hjälp av händer
och armar... Det påminde mig om mina
forna framgångar i trapets. Varpå han berät-
tade om ett litet oskyldigt gymnastnummer,
som han en gång utfört på ett
sällskapsspektakel.
Jag lade märke till hur hans läppar vid
detta minne bittert krökte sig i skägget, som
redan var starkt grånat. Men han återtog i
behärskad ton:
— Har ni ungdomar reda på, när kroppen
och själen, enligt Flourens, når sin högsta
utveckling? Mellan fyrtio och fyrtiofem år.
Flourens kallar denna period
”kraftperioden”. Jag tycker om detta ord, och jag tror
att han har rätt.
Samma kväll, i min närvaro, satte André
sig till pianot och spelade för sin far det
han komponerat. Det var en liten suite, vars
mening inte var riktigt klar. Han hade kallat
den Baies sauvages. På ett något svävande
tema hade han här och var byggt upp
tongrupper, häftiga dissonanser, som
regelbundet återkommo och som gav hans skapelse
en avsiktlig djärvhet.
Medan André spelade betraktade fadern
honom med nyfikenhet och häpnad. Han såg
generad ut, och jag såg till och med att
han rodnade. När stycket var slut och han
skulle ge sitt omdöme, satt han först tyst en
stund, därefter reste han sig, stack
händerna i fickorna och började gå av och an
i rummet.
— Den är korrekt komponerad, sade han,
där finns visserligen inte mycket känsla, men
det är korrekt. För övrigt, nå ja, du har haft
lärare, eller snarare förebilder, det är tydligt.
Du vet helt visst vad min tanke är om dem.
men jag tänker ingenting göra för att få dig
bort ifrån dem. Jag vill på intet sätt influera
dig. Senare kommer du nog själv till insikt.
Det är endast så småningom, som omdömet
formar sig och, hoppas jag, rättar sig
sjäLv.
André blev alldeles röd. Utan att säga ett
ord instämde han med en liten rörelse av
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
