Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karin smirnoff
EN SISTA HÄLSNING
I sitt tysta skrivrum en trappa upp låg
den berömde professorn döende. Den upplysta
urtavlan i kyrktornet, som höjde sig över
stadsdelen, visade tre kvart på fyra, men
ingen morgongryning gav silhuett åt staden
än, och utanför huset låg gatan i nattlig ro.
Där inne vakade hans hustru vid bädden.
På samma höjd, tvärsöver gatan, stod en
annan kvinna och såg oavbrutet mot hans
fönster. Med den fina pälsen hårt fasthållen
om sin ståtliga figur, för tre timmar sedan
kommen från teatern, där hon spelat sin
Antigone, stod hon i själva trappuppgången,
där det enda fönster fanns, som låg mittemot
hans. Hela stadsdelen tycktes henne lik ett
svart block, och ur blocket skilde sig endast
de två svagt belysta rullgardinerna, som
dolde det enda, som hade betydelse för henne
i denna natt. Med ångestens högkänslighet
manade hon fram för sig allt som skedde
där inne, och då hon stod i samma plan som
han låg, blev det till sist, som om hon gått
genom murarna och vore hos honom. Hon
visste, att han låtit bära sin säng in i
arbetsrummet, för att till det sista kvarhålla
sambandet med sitt skrivbord, där det väldiga
materialet låg hopat till hans verk om
Aristoteles, och som han ville skydda för städning.
Hon visste också så väl, att i den skenbara
oordningen låg allt i minsta detalj
tillrättalagt för arbetet. Några utrivna blad ur
”Auscultatio physica” lågo vinkelrätt över
”De generatione et corruptione”, som i sin
tur hade en papperskniv instucken mellan
två förstrukna sidor; ”Untersuchung über
die sophistischen Schlüsse” låg diagonalt
under ”Die verlornen Schriften des
Aristoteles”, och ovanpå bokhögar och
uppslagsverk flöto manuskriptsidor, där något skulle
ändras eller inskjutas. Till höger låg sådant,
som skulle vara närmast till hands, och till
vänster det, som behövdes först senare, och
hon mindes, hur hon en gång raljerat över
rödpennan, som hon fann ligga precis i
riktning nordost—sydväst på skrivbordets östra
gavel.
Där var vävstolen med hela ränningen i
ordning, men av den blivande väven fanns
bara mönstret till, och det fanns i en hjärna,
som kämpade med döden för att få behålla
det.
I sitt döende minne höll han hela epoken
svävande; rädd att förlora ett sammanhang,
sträckte han sina händer över det lastade
skrivbord, han bar i sin själ som i sitt rum;
ännu outarbetade delar, undanlagda som
oframkallade plåtar, strävade han under sin
tunga andhämtning att inte tappa ur sikte,
otåligt reagerande mot varje ingrepp utifrån.
Han tog emot sina omslag och sin
termometer under ett slags stumt raseri, för att
inte bli avbruten med övertalningar och
vinkade bort varje ord, hans plikttrogna
hustru försökte säga. Men hon lät inte in-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
