- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
36

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

då hon trädde in i auditoriet. Trots det lilla
motstånd hon erfor, att gå i skock med alla
stadens beundrare, förstod hon snart, varför
han var så omtyckt; det var inte svårt att
se, att det inte bara var ämnet, vilket han
därtill, även när det var svårbegripligt, med
vetenskapsmannens ovilja mot
popularisering, ofta räddade på bekostnad av
auditoriets förståelse, som drog alla dessa
människor till föreläsningarna; det var lika
mycket hans personlighet, hans hängifna
intresse tillika med den försynta
reservation gentemot eget vetande, som liksom ger
åhöraren rätt att också ha en mening, det var
hans förmåga att glömma sitt auditorium och
ändå behålla greppet, så att den som hörde
honom tala, ofrivilligt ställde in honom i den
värld han manade fram. Man trodde till sist,
att han själv vandrat med filosofens
lärjungar mellan taxushäckarna i Lykeion,
diskuterande med svettfuktigt hår i
sommargasset och gestikulerande som de, med
naturliga vardagsgester, så olika tragediernas.
Visserligen kunde han lika litet som andra
forskare, som besatts av sitt ämne, undgå
att se det spöka överallt, men han hade den
sällsynta förtjänsten att kunna tränga in i
en mans livsverk utan att identifiera sig med
honom och utan att tillskriva sig själv hans
idéer. Naturligtvis undgick han inte heller
sina belackare, som utan vidare drogo den
slutsatsen, att en så populär professor
ovillkorligen måste vara ytlig och bekämpade
hans åsikter, utan att ha läst hans skrifter,
men hans stora godmodighet gjorde, att det
föll sig lika naturligt för honom att snart
glömma dem, som det föll sig för dem att
aldrig glömma honom. Den lilla droppe gift,
som strax efter angreppen blandades i hans
föredrag, bara höjde hans intensitet och gav
stämman ett visst insinuant tonfall, som
roade dem, som förstodo orsaken.

När de första gången träffades i sällskaps-

livet blevo de plötsligt som fiskar, släppta
i vattnet. Hennes berömda, mörkblå ögon
besjälades blossande, hans bruna smålogo
närsynt och vidgades som vid en osannolik
upptäckt, och efter ett par ord voro de inne
i etl livfullt samtal. Sedan träffades de då
och då på bjudningar. Han kom alltid på
en kort stund, sjuklig och rädd om sin tid
som han var, men upptäckte de då varandras
ytterkläder redan i hallen, så spelade de
hastigt sin artiga komedi mot alla, som
försökte lägga beslag på dem, tills de som
genom en lag befunno sig mittemot varandra.
Omgivningen började småle åt dem och
värdinnorna gjorde litet älskvärt förargade
försök att skilja dem åt, men snart avslogo
de själva alla inbjudningar och träffades i
hans hem.

Till en början var ingendera förälskad.
De hade inom vissa gränser samma sätt
att tänka, och inom dessa gränser var det
fullkomligt. Båda tänkte fort och hade minne
för kombinationernas alla led, och båda hade
samma slags blixtlika men mjuka humor.
Hans lärdom blev en ständigt givande källa
för henne, och hennes artistiskt intuitiva
infall kunde likt strålkastare lysa upp för
honom en eller annan förbisedd punkt. Hon
hade, som han, i hög grad den slags
intelligens, som uppfinner för att upptäcka, och
de njöto av sina slutledningar, när dessa
ledde till oväntade slutsatser och liksom
förde dem ut på en planka i rymden, där de
själva fingo bygga fortsättningen. Det var
samma egendomliga lycka, som matematik
kan ge, tänkandets omedelbara njutning, som
blott det lika skapade kan få. Som ett
tankarnas utsökta danspar voro de. Han förde
och hon följde, hon förde och han följde.
När han någon gång i sin svårstyrda
livlighet, som hade sin grund i en ständig feber,
drevs utom gränserna till deras gemensamma
område, blottlade hon med en gest och en

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free