Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Ja. ja, dessa pojkar är intelligenta och de kan
gott skälla på de kritiker, som endast bedöma
musiken teoretiskt. Men de har intet hjärta, ingen inre
värme, och det är detta vi andra känner. De passar
mycket bra att göra vad man skulle kunna kalla
musikaliska charader. Men jag anser att tiden icke
är lämplig för fantasier av detta slag. För min del
har jag svårt att lösa charader under en tragedi.
Denna bild föll honom själv i smaken. Han
upprepade meningen, och som om den kommit honom
att upptäcka nya fel hos motståndaren, förde han
in samtalet på ett annat spår och utropade:
— Jag beklagar alla män, konstnärer och andra,
som icke fått känna på kriget! Jag beklagar dessa
snåljåpar, dessa egoister, som aldrig gett något,
aldrig prövat på något och som betraktar
mänsklighetens största drama med likgiltiga ögon och
korslagda armar... Hur torrt blir icke deras liv, hur
begränsad icke deras framtid! Vid sidan av de andra
kommer de att förefalla som pygméer. Jag tror de
kommer att ångra att de icke vågat ta risken av
ett sublimt offer!
Han tystnade med det belåtna uttrycket hos den,
som anser sig ha triumferat. Därefter började han,
likt en ädelmodig segerherre, att tala om annat,
och middagen avslöts i lugn, utan att man kunde
märka vad denna grova förolämpning gjort för
intryck på André. Så fort vi stigit upp från bordet,
försökte jag ta André avsides, men han lyssnade
knappt till vad jag sade utan iakttog oavbrutet
sin styvmor. Litet oroligt, tyckte jag. Slutligen gick
han och satte sig på en låg stol bredvid henne.
— Jag måste låta dig höra, vad jag komponerat,
sade han plötsligt till mig. Han reste sig hastigt.
En tanke for igenom mig: han ville ta hämnd.
Han satte sig till pianot. Styvmodern bytte plats
och satte sig närmare honom. Jag kan icke beskriva
för dig vad jag, redan från första anslaget, kände
vid åhörandet av Pilgrimsfärden till Saint-Conval:
förvåning, förtjusning och en smula förvirring. Nog
visste jag att André var intelligent och begåvad med
en utsökt smak, men jag hade aldrig tagit hans
musikaliska kallelse på allvar. När jag talat med
honom om hans arbete, hade det mera varit av
vänskap än av verkligt intresse.
Men i detta ögonblick förebrådde jag mig att jag
missuppfattat André. Jag blev alldeles slagen av
innehållet i det stycke han spelade för oss. Det var
en dikt, som beskrev livet i skogen i den stund
pilgrimsfärden ägde rum. Ljuden från allt det som
lever i skogen voro på något sätt invävda i harmonier
av religiös storhet. Denna gåtfulla blandning be-
rövade diktens olika episoder karaktären av
programmusik. Trädens sus, fåglarnas sång, källans sorl
funnos tydligt framställda, men voro liksom
överflyttade på ett andligt plan. Ack, jag har aldrig
sedan hört det stycke, som André spelade för oss
den där kvällen, och det skulle vara dumt av mig
att försöka ge dig en tydligare idé om det. Jag
har många gånger sedan dess försökt att erinra
mig det på pianot, men endast lyckats plocka fram
några melodier ur mitt minne. Jag minns
emellertid att vad som slog mig, när jag hörde detta
stycke var, att däri fanns förenade en
utomordentlig originalitet och en fullkomligt behärskad
intelligens.
Det var tydligt att André gillade och använde
sig av de nya kompositörernas upptäckter, men man
kände att han icke räknade sig till dem utan endast
studerade dem. Helt visst förstod han att brytningen
med en konvention kan leda till en annan, ännu
mera bindande. Fast han var intresserad av det
nya, ville han inte stänga in sig i en
återvändsgränd.
När André slutat, uttryckte jag mi:i entusiasm i
livliga ord. Han tycktes vara stolt över mitt beröm
och kastade en blick på sin styvmor. Jag bad
honom spela mera och satte mig mittemot honom.
Hans ansikte, som var fullt belyst, hade som alltid
ett behärskat uttryck, men eftersom hans musik
uppenbarat djärv fantasi likaväl som mogen
eftertanke, frågade jag mig, om det icke i Andrés
karaktär fanns just samma varandra motsatta egenskaper,
nämligen tilltagsenhet och dygdighet. Jag anade hos
honom, trots hans lugna och slätstrukna yttre, ett
rikare och mera stormigt temperament än hos dem,
vars känslor ligga i öppen dag. Jag trodde mig
plötsligt förstå att sinnenas krav och förståndets
stränga tuktan ständigt måste orsaka slitningar i
denna inbundna själ. Jag roade mig med att
föreställa mig denna hemliga strid. Ack, jag vet vilken
av de båda makterna som segrade till slut!
Charlotte Vignet satt nära pianot, medan André
spelade. Hon följde noga med och gjorde små
rörelser med huvudet, som visade att hon hade
fullkomlig kännedom om verket. Helt och hållet upptagen
som jag var av musiken, hade jag icke alis tänkt
på Carle Vignet. När André slutat vände jag mig
till honom. Han satt i andra ändan av rummet,
nedsjunken i en länstol. Han sade icke ett ord till
sonen, men med en mekanisk rörelse instämde han
i mitt beröm. Han kastade en osäker blick åt pianot
till. Det var som om hans tankar vandrat längre,
bortom vad han såg.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
