Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
ertappat den blick, som avslöjat Charlotte Vignet
för mig, glänste i ljuset som en öppning i ena
väggen.
Så fort Carle Vignet kom in, grep ban båda mina
händer. Vi satte oss. Han visade på fönstren och
sedan på sina ögon. Jag förstod att han icke tålde
ljuset och bad mig ursäkta. Under en lång stund
kunde han icke få fram något annat än oartikulerade
ljud. Därpå skakades hans stora kropp av
snyftningar.
— André dog som en hjälte, fick han slutligen
fram. Hans officerare har skrivit till mig och
berättat om hur orädd han var att utsätta sig själv
för fara. Han sågs alltid i spetsen för de andra.
Denna syn kom mig att rysa. Med bruten röst gav
han mig ytterligare detaljer. Det var i det första
anfallet som André deltagit. Men efter hand blev
hans röst säkrare. Han använde för att ära minnet
av sin son ord sådana som ”historiens största
drama ... sublimt offer ...”, samma ord som jag
hört en gång förut i detta hus, fastän de den gången
låtit som förolämpningar.
Medan han över Andrés minne reste denna
pompösa gravsten, tänkte jag på sonetten, som jag fått.
Och bland de minnen, varav detta hem för mig
var så rikt, tyckte jag mig se ett tankfullt ansikte
med ett ironiskt leende ...
Jag avbröt snart samtalet genom att resa mig.
Jag märkte att Carle Vignet tänkte göra mig en
fråga.
— Det där brevet, som var adresserat till er, sade
han i osäker ton, men med en blick, som forskade
efter sanningen.
— Helt enkelt ett farväl. Jag var ju hans bästa
vän.
— Till oss också, sade han med klarare röst, liksom
lättad, har han skrivit ett kort men kärleksfullt
brev. Jag vill gärna fråga er om ännu en sak. Jag
trodde att han anförtrott sina manuskript åt er, ni
minns de där intressanta styckena, som han
komponerat . .. eller att han åtminstone talat om för er
var han förvarade dem.
Jag gjorde en nekande åtbörd.
— Vi har sökt överallt. Jag skulle velat ge ut dem
i samlad upplaga och framföra dem på någon
konsert . .. han var ju så begåvad... Nu säger jag
mig själv att den ryktbarhet jag drömt om för
egen del men aldrig fått, den hade han kanske
kunnat skänka mitt namn. Jag minns hans första
försök vid pianot, under min ledning, som litet
barn. Jag ser hans små fingrar på tangenterna och
hans lilla ansikte, när han vände sig om för att
tacka mig. Ja, han var begåvad och skulle gjort
vackra saker! Ser ni, han var inte som de andra,
som kamraterna, han var inte endast intelligent,
han hade även hjärta.
Jag såg på den stackars mannen. Hans rörelser
voro valhänta, hans ord osäkra. Hans ögon voro
tydligen angripna, ty han slöt dem till hälften, som
en blind. Man kunde tro att minnet alldeles svikit
honom. Jag tyckte mig vara med om upplösningen
av en antik tragedi. Jag fick brått att lämna detta
ställe, där ödet liksom ruvade över våra huvuden.
Vignet följde mig ända till dörren.
— Min hustru sörjer honom som en mor, sade
han. Kom snart och hälsa på oss igen. Vi ska tala
om honom.
— Jag har aldrig varit där igen, slöt Philippe
Desnoyers sin berättelse. Och jag vet ingenting mer.
Översättning av Fulvia Stiernstedt.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
