Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Recensioner - G. S.: Dynamisk modernism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Dynamisk modernism.
Artur Lundkvist: Atlantvind.
Bonniers. 4: 75.
Läsare av denna tidskrift ha haft tillfälle
att konstatera Artur Lundkvists förnämliga
egenskaper som essayist: hans allvarliga
inträngande i ämnet, hans smidiga,
uttrycksfulla språk, hans fina omdöme när det gäller
ting med vilka han känner sig
väsens-befryndad. I den essaysamling, han nu utgivit
i Frontens bibliotek, skall man återfinna alla
dessa egenskaper.
”Atlantvind” är, som författaren själv är
angelägen att framhålla, mera en
programskrift än en kritisk översikt. De enskilda
avdelningarna ha intet direkt sammanhang
med varandra, och de äro, tagna var för sig,
ingalunda fullständiga översikter över sina
respektive områden. I det första avsnittet,
som givit samlingen dess namn, ger
Lundkvist en summarisk redogörelse för
utvecklingen i modern amerikansk litteratur. Rent
pedagogiskt sett är denna redogörelse av
största värde, eftersom den plöjer i svensk
kritik obrukad mark. Ruben G:son Bergs
”Moderna Amerikaner” är ju en samling
isolerade porträtt av huvudsakligen till
medelåldersgenerationen hörande diktare.
Lundkvist är angelägen om att se en
sammanhängande utveckling, karakteriserad av
revolten mot puritanismen och den traditionella,
från moderlandet importerade formen och
ledande fram till en omisskännligt
amerikansk, robust och livsduglig diktning. Han
väljer som föremål för en mera ingående
analys de enligt hans tanke förnämsta
representanterna för respektive lyriken, den
berättande prosan och dramat, nämligen Carl
Sandburg, Sherwood Anderson och Eugène
O’Neill, och avslutar framställningen med
kapitel om efterkrigsgenerationens
desillusionerade, hänsynslöst ärliga romanförfattare
( Dos Passos, Hemingway, Bromfield, Thomas
Wolfe), de poetiska extremisterna
(Transi-tion) och negerförfattarna.
Bokens mellersta avdelning är ägnad
filmens utveckling till den nya konstformen.
Med kännedom om författarens stora
kunnighet på området och hans djupt personliga
engagemang i diskussionen om filmens
problem hade man väntat sig mer av detta
avsnitt. Det har blivit ett referat av de
viktigaste etapperna i filmens utveckling och
ger som sådant intet egentligt nytt. Mera
givande skulle det säkert varit om Lundkvist
tagit läsarens materialkännedom för given
och tagit upp aktuella filmproblem till
diskussion.
Som avslutning följer ett kapitel 0111 svensk
modernistisk diktning. Det förtjänar påpekas
för dem, som i ”de fem unga” sett ett sällskap
för inbördes beundran och gemensam reklam,
att ingen av dessa figurerar i sammanhanget.
Lundkvist uppehåller sig huvudsakligen vid
fyra diktare, vilkas betydenhet vid det här
laget borde vara oomstridd, nämligen
Hedenvind-Eriksson, Pär Lagerkvist, Elmer
Dikto-nius och Harry Martinson. Boken mynnar ut
i en lyriskt hållen, trosvisst patetisk
programförklaring.
Som programskrift betraktad är
”Atlantvind” en ypperlig introduktion till den yngsta
dikten. Dennas egenart består enligt
Lundkvist icke djupast i att den skapat nya former
och att den lagt under sig nya motivområden.
Det nya i modernismen ligger i själva
inställningen mot diktandet. Litteraturen och
konsten överhuvudtaget har icke till uppgift
att skapa konstverk med bestående värde
enligt bestående estetiska måttstockar. Det
finns inga dylika värden och måttstockar.
Konsten är liksom livet dynamiskt, de befinna
sig båda i ständig rörelse och förvandling.
Konstverkets värde kommer helt och hållet
an på i vad mån det ger uttryck åt liv och
kan påverka liv. När kontakten mellan de
två genom livets framåtrusande brytes är
konstverket dött och värdelöst. Det är för
Lundkvist en självklar sak att hans egna
dikter om tjugu år skola te sig lika likgiltiga
för den tidens modernister som Tolstoy ter
sig för honom nu. 6”. S.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
