Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Agnes von Krusenstjerna: I andra hand. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
agnes von krusenstjerna
I ANDRA HAND
Längst in i en lång och skum korridor med
flera dörrar, vilkas fyrkantiga visitkort
glimmade vita, låg Alma Liljestams rum. Och
det var det prydligaste och snyggast hållna
rummet i fröken Janssons våning, där
vartenda rum utom köket var uthyrt.
Alma Liljestam hade varit i
frälsnings-armén. Nu hade hon för några år sedan fyllt
de femtio och liksom slagit sig till ro i det
här lilla rummet. Det vill säga att först när
hon tagit rummet i besittning, hade hon sagt
till sig själv:
— Nu slår du dig till ro, Alma Liljestam!
Då kom hon från lasarettet och hade just
börjat hämta sig efter en svår operation.
Men två månader hade ej förflutit, förrän
Alma Liljestam fann det ensamt och fattades
av en besynnerlig oro. Det var vår.
Eftermiddagarna blevo långa och ljusa. Om
nätterna lyste en späd måne på himlen, som
icke ville bli riktigt mörk, och månen göt
sitt silver över rummet.
Då kunde Alma traska omkring på golvet
med en stor rutig schal omkring sig. Hon
kastade skygga blickar på den klara månen,
som om hon ej trott den om riktigt gott. Det
sög i maggropen, när hon såg på månen.
Ibland tog hon mod till sig, ställde sig vid
fönstret och riktade ögonen med en spörjande
blick rätt in i den gula månkulan. Men då
blev hon yr, så att himlavalvet och de svagt
glimmande stjärnorna dansade runt med
henne.
Sådana månskensnätter äro icke nyttiga för
en kvinna som Alma Liljestam. Hon kommer
att tänka på så mycket. Tänkt har hon gjort
förut, men aldrig så det svindlat. Men nu
svindlade det. Och upp ur svindelns mörker
steg ansiktet på drängen som Alma en gång
älskat, så att hon velat taga sitt liv. Ett brett
och vänligt grinande ansikte var det med de
vackraste blåaste ögon.
Armén hade räddat henne. I stället för att
falla i drängens opålitliga armar föll hon i
Jesu famn.
Där är det gott att vila för Alma Liljestam.
Men dessa månskensnätter tror hon att hon
valt fel. Vad återstår henne nu efter ett
plikttroget och strävsamt liv i andras tjänst? En
klen fysik, en doft av kaffe i munnen efter
otaliga brödra- och systrakafferep,
tillfredsställelsen av att ha fört en ren vandel samt
en docka, en kolossal utklutad docka. Dockan
hade hennes kamrater givit henne på
femtioårsdagen, eftersom de visste att hon älskade
barn.
En docka, Alma Liljestam, i stället för
en levande dotter, som skulle lagt sina armar
om din hals och kvävt dig med kyssar! En
docka med ett runt huvud av porslin och
med en kropp fylld av sågspån i stället för
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
