Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Agnes von Krusenstjerna: I andra hand. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Bli bara sittande, sade Alma vänligt.
— Å, för ali del! Jag skall inte besvära,
sade Gustafsson.
Men Tatti tryckte ned honom på en stol
och viskade skrattande något i hans öra.
Alma satte sig mitt i soffan.
—• Vill Alma ha en smörgås? frågade
Tatti.
Alma såg på det härjade bordet och
svarade:
— Nej tack.
— Det är inte så mycket kvar heller, log
Tatti då och började plocka ut diskarna i
deras lilla skrubb.
Den unge mannen sade:
— Fröken Liljestam har ett så trevligt
rum.
—- Ja, sade Alma. Det är bra för oss.
Varför rodnade hon? Hon var alldeles het
i ansiktet. Hon var så nära kärleken, det stora
undret, tyckte hon, som om man flyttat
henne intill en het ugn och låtit henne känna
värmen därifrån. Ofrivilligt sträckte hon
fram sina kalla händer, men drog åter undan
dem.
— Ett glas vin? frågade herr Gustafsson.
— O nej! ropade Alma förskräckt.
Men hon kände att om man fört ett glas
till hennes läppar, skulle hon smakat på den
farliga drycken.
Då kom Tatti fram. Hon hade lyft ned
Almas gitarr från väggen och lade den nu
i hennes famn som om den varit ett barn.
— Sjung nu en bit för oss, Alma, bad hon.
Sängen knakade, då de två ungdomarna
med armarna om varandra satte sig på den.
Och Alma sjöng, hon som inte sjungit solo
på så länge. Hon gjorde det för deras skull,
med en liten darrande högtidlig känsla av
att något av Guds ord skulle falla ned som
ett frö i deras sinnen och vattnas av deras
kärlek, fastän den bara var av denna världen.
Hennes röst, späd och tunn med en gäll biton,
dallrade ut i rummet. Hon såg inte hur de
växlade blickar, som om de haft roligt åt
hennes sång. Hon såg inte heller att Tatti
gjorde en grimas och höll på att brista i
skratt.
Hon sjöng, Alma Liljestam, om himmelens
ängder, där Guds vita lamm betade, om Jesu
blodstårar, om den törnströdda vägen till
Zions stad. Och hon slutade inte att sjunga,
förrän någon i rummet bredvid knackade i
väggen för att få tyst.
Då flög Alma skrämd ihop. Aldrig förut
hade det skett att hon stört någon i våningen.
Att detta nu till slut skulle hända henne!
— Nu måste ni gå, sade hon.
Då tog gossen strax lydigt adjö av Alma.
Men vid dörren kysste han Tatti många
gånger. Och fastän Alma inte ville se på,
gjorde hon det ändå, med ögon som voro
mer brännande och heta än hon anade.
Och dagarna gingo. Ofta nu om
eftermiddagarna ringde det i telefonen. Alltid var
det till Tatti och alltid en herre.
— Är det fästmannen? frågade Alma.
— Ja, vi kunna ju kalla det så, sade Tatti
skrattande.
Men det lade sig något kallt över Almas
bröst, ty hon visste att det måste vara någon
annan, kanske flera andra.
En kväll när Alma kom hem från armén,
stod ett par och kysstes i porten. Det var
Tatti och en lång mörk herre med små svarta
koketta mustascher.
Tatti följde efter Alma uppför trappan.
Alma sade ingenting, förrän hon stängt
dörren bakom sig.
— Tatti borde skämmas, flög det då ur
henne.
Tatti gav henne en lurande blick under
lugg-
— Blev Alma så betagen i Gustafsson?
frågade hon lugnt.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
