Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Alf Ahlberg: Till idyllens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
bilder av evig natur och evig, enkel, mänsklig
godhet:
När tiden bakom mig har reglat den dörr, som
leder ut,
och maj trollar fram sina ljusgröna löv i ett sving,
så fina som nyspunnet silke — skall grannen då
säga till slut:
”Han var en man, som gav akt på sådana ting?”
Och är det i skymningsstunden, när höken blir sedd
i en blink
och utan ett ljud slår ned ur den duggande skyn
på hedåsens vindböjda törne — skall vandraren då
få en vink:
”För honom bör detta ha varit en vardaglig syn?”
Om jag dör i en sommarnatts mörker, när stillsamt
en igelkott
är ute och tassar i gräset — så mumlar man kanske
helt kort:
”Han verkade alltid för slika oskyldiga varelsers lott,
men föga kunde han göra för dem. Och nu har
han gått bort.”
Enligt Svanberg skulle Sten Selander med
diktsamlingen ”En dag” ha gjort bot och
bättring och från idyllens fega värld vänt
sig till den dagsaktuella verkligheten. Och
likväl — finner man inte mitt i ”En dags”
spöksyner och skräckbilder av tidens ångest
och oro plötsligen i en stund av stillhet och
eftertanke åter den äkta idyllen som livets
innersta verklighet. Nyss har han diktat om
maskinerna, som dräpa människor och sluka
”skogar och malmberg och människosjälar”.
Men plötsligt är det en helt annan bild, som
står för honom som den mera verkliga, en
idyllisk bild, tidlös och stor i sin skenbara
ringhet:
Långt borta går en bonde och vänder
och går och går.
Och livet strömmar ur hans tunga händer.
Han sår.
När alla snälltågslok och ångturbiner
är skrot och rost,
går han där alltjämt tungt i sol som skiner
och regn och frost.
Han går där än med samma sving på handen,
om tusen år.
Tyst vilar jorden efter skördeanden.
Men bonden sår.
Det är samma tema som Zolas och Hardys,
och vore man fallen för att överallt spåra
litterära påverkningar, skulle man ju kunna
anta, att det är Hardys dikt, som varit
inspirationskällan. Men jag tror icke, att
detta antagande är nödvändigt. Om temat är
detsamma och dikterna komma mycket nära
varandra, så beror det snarare därpå, att de
sprungit ur samma tid och samma
tidsstämning — en tid, då människan efter alla
hemska mardrömmar och allt tomt pratande
hit och dit känner ett djupt behov att erinra
sig den enkla, tysta, tålmodiga och
stillsamma verkligheten — kort sagt att dikta
äkta idyller.
Franska revolutionen avlockade Goethe
några tidsdiktningar av minst sagt
tvivelaktigt litterärt och mänskligt värde. Man har
svårt att på allvar sätta sig in i att det är
Goethe, som skrivit sådant mischmasch som
”Der Grosskophta” och ”Der Bürgergeneral”.
Men hans verkliga revolutionsdiktning är en
idyll, som heter ”Hermann und Dorothea” —
och den dikten står sig ännu, sedan
revolutionsbraket längesen dött bort. Den är
framsprungen ur behovet att i omstörtningstider
minnas de äkta och gedigna mänskliga
värden, som icke förtäras av rost och mal:
kärlek, arbete, trohet, heder, mod. Är det
verkligen konservativt att söka värna om
sådana värden, så tillåter jag mig att kalla
det en sund och god konservatism. Och då
är de unga diktarnas kamp mot hyckleri och
falskhet i alla former också ett utslag av
konservatism.
Man säger ju ibland, att diktningen är och
bör vara en spegling av tiden. Och därav
drar man den slutsatsen, att idylliska tider
böra bestå sig med idyllisk diktning men att
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
