Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
när någon på fel sida om gallerporten
envisades med att han säkert skulle bli
insläppt, om han bara fick tala med Beppo
själv. Folk ställde aldrig till bråk i
Femtiofemman med mindre de voro druckna, ty
exboxaren Beppo satt där alltid med de
muskulösa skuldrorna omslutna av perfekt
välsittande kläde och en glimt i de svarta
ögonen som med glädje hälsade ett bra
slagsmål.
När Beppo väl blivit ensam vid sitt bord,
kände han sig plötsligt trött och övergiven.
Han förstod att folk njöt av att kunna säga
”Hallå, Beppo”, emedan detta satte dem i en
särklass över de andra. Alla voro de snobbar;
inte ens de mest framstående, rika och
exklusiva ville avstå från den njutningen.
Men hans dröm var att de skulle kalla honom
”mr Bianchini” i stället för ”Beppo”.
Medan han väntade på miss Jellyman
kommo och gingo alla möjliga slags
människor vid hans bord, men han lade knappast
märke till dem, ty han kände sig nervös och
orolig utan att till en början veta varför. För
var gång det kom nya människor uppför
trapporna, stirrade han förväntansfullt på
dem och till slut erkände han för sig själv,
att detta var emedan han hoppades få se
flickan med det lilla bleka ansiktet komma in.
Kvinnor kommo och gingo. Kvinnor av
alla åldrar, storlekar och slag, men hon fanns
ej bland dem och plötsligt börj-ade han fråga
sig, varför han brydde sig om, ifall hon kom
eller ej. Han hade inte tänkt på det förut,
så när som på att han för var dag lagt mer
märke till henne och att han de kvällar hon
ej kom, hade en känsla av tomhet och
missräkning. När han tänkte på henne, återgav
hans minne henne med ovanlig klarhet.
Hon var varken lång eller liten och klädde
sig diskret i kläder, som väl voro dyrbara
men verkade att ha använts litet för länge
i stället för att vara så skrikande nyköpta
som de flesta andra damernas. Han såg för
sig hennes hjärtformade bleka ansikte med
blå ögon och frikostig mun, den svagt böjda
näsan och det askblonda håret. Hon var inte
påfallande vacker — inte så vacker som Iris
eller Lily eller någon av alla de balettflickor
och lätta damer han kände, hon var inte ens
stilig som Maudie Triplett på sitt frappanta
sätt. Nu när han tänkte på henne, tyckte han
nästan att de andra kvinnornas skönhet
äcklade honom. Han tyckte att skönhet var
det vulgäraste som fanns och att flickor
alltid blevo ointressanta av att vara alltför
vackra. Man blev alltid utled på dem till slut,
ty det fanns ingenting hemlighetsfullt hos
dem och för det mesta hade de varken
begåvning eller ärelystnad till annat än att locka
av en så mycket pengar som möjligt. Nej,
vid allvarlig eftertanke fann han att han med
glädje skulle sälja billigt alla skönheter han
träffat för uttrycket i den bleka, blonda
flickans ansikte. Dessutom var hon ”första
klass”. Hon såg ”apart” ut. Hos henne fanns
det ingenting vulgärt.
Det förargade honom att han ej kunde få
reda på något om henne — huruvida hon var
gift eller skild eller änka eller var hon bodde.
Ibland kom hon bara in för att få en cocktail
och en gång hade hon dinerat där, oberörd
och främmande i den stoj ande omgivningen.
Han hade givit akt på henne och undrat över
hennes självbehärskning och den lätthet,
varmed hon skyddade sig mot opåkallad
uppmärksamhet. Bara en fin dam, tänkte han,
kan ordna den saken så lugnt och så effektivt.
En eller ett par gånger hade en pojke på
nitton, tjugu år varit med henne. Stora Tony
sade, att hon hette mrs Willingdon. Denne
mindes ej, varför han kommit att släppa in
henne första gången, men kände mycket väl
igen hennes ansikte. Han sade, att hon hade
ett behagligt sätt och alltid pratade vänligt
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
