Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Det är en dam till som äter middag
med mig.
— Kanske jag helst skall försvinna och
lämna er i fred.
Beppo skrattade:
— Nej, det är inte en sån flicka. Hon är
femtiofem år ungefär och lärarinna.
Maudie, som tungt pustade uppför den
skära marmortrappan, stannade:
— Försöker du driva med mig? sade hon
med sin whiskybas.
— Nej, jag driver inte med dig. Det är en
lärarinna som ger mig lektioner var dag.
Jag försöker ta igen det jag gick miste om,
när jag var liten.
— Å, jaså, sade Maudie och såg listigt på
honom. Du är ganska tät nu, eller hur?
frågade hon.
— Å ja. Nästan tät nog för att dra mig
ifrån det här och slå mig till ro.
— Nånting respektabelt?
— Jaa. Nånting respektabelt.
Maudie gav honom en knuff i ryggen.
— Det var klämmigt. Jag har alltid sagt
att det skulle bli något av dig. Det gläder
mig att du snor på.
— Jaa. Det var nog du som satte i gång
mig, skulle jag tro. På nytt kände han sig
glad över att Maudie kommit tillbaka. Hon
uppskattade honom alltid.
De kommo upp i galleriet och då de stego
in i matsalen hände det Beppo någonting
underligt. Han märkte att det inte var över
miss Jellyman utan över Maudie han skämdes.
Nu då han återsåg Maudie, förstod han att
hela hennes historia avspeglades i hennes
uppträdande och allt hon sade eller gjorde.
Maudie var en bussig flicka, en klämmig
kamrat, men inte var hon första klass. Han
oroades plötsligt av tanken på vad miss
Jellyman skulle tänka om henne. Att presentera
Maudie vore detsamma som att säga ”mig” i
stället för ”jag” mitt i ansiktet på miss
Jellyman.
Men det avlöpte lyckligt.
Medan han pekade ut bordet i alkoven,
följde han efter i Maudies kölvatten, där hon
plöjde sin hermelinsväg genom trängseln.
Han tittade på miss Jellyman i hörnet och
hon föreföll oberörd så när som på ett uttryck
av lycka och förväntansfull nyfikenhet i det
långa ansiktet.
Han presenterade de båda damerna. Miss
Jellyman reste sig, bugade och tog Maudie
i hand.
— Jag är en gammal vän till Beppo, sade
Maudie.
— Det är en rar pojke, tycker ni inte?
sade miss Jellyman entusiastiskt som om hon
betraktat Maudie som en jämnårig.
Uppassaren kom med kaviar och Henry
korkade upp champagnen.
— Ingen cocktail, sade Maudie. Min figur
tål inte vid det. För resten har jag alltid
tyckt mer om champagne.
-— Sådana förtjusande orkidéer, sade miss
Jellyman. Vita orkidéer måste vara mycket
dyrbara. Hennes gråa ögon lyste av
uppspelthet. Beppo, som gav akt på henne, tänkte:
”Hon är precis som en barnunge med sin
första portion glass.”
Maudie tog av sig hermelinscapen och
kastade den över ryggstödet till sin stol. Hon
var klädd i en ljusröd sidenklänning, som
var mycket djupt urringad både bak och
fram för att framhålla hennes vackra,
kraftiga figur. På sin feta arm hade hon tio
eller tolv armband besatta med diamanter
och smaragder. Innan hon satte sig, lösgjorde
hon diamantbroschen, som höll fast
orkidéerna, och lutande sig fram fäste hon dem
på miss Jellymans axel.
Miss Jellyman rodnade och skakade på
huvudet.
— O nej. Det kan jag inte. Det kan jag
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
