Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Augusti 1932
- Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Beppo skrattade.
— Jag antar hon var på någe vis kär i
mig. I alla fall så kastade Tony ut henne på
gatan.
Han tog upp revolvern ur fickan, öppnade
den och tog ut patronerna, som han lade på
bordet.
— Här är den, sade Beppo. Jag tog ifrån
henne den.
Maudie såg på den.
— Jag skulle inte vilja röra den för aldrig
det, sade hon. Jag avskyr vapen. Jag har ett
komplex i fråga om vapen. Jag såg en gång
min styvmor skjuta till måls på min far.
Men miss Jellyman rörde vid den.
Fascinerad lyfte hon upp den och undersökte den.
Det var den första revolver hon någonsin
haft i sin hand, och det var en revolver, som
för en liten stund sedan använts vid ett
mordförsök. Kolven — det sade miss Jellymans
fingrar henne — var ännu en aning varm och
där, tätt intill Beppos hals, fanns hålet efter
kulan. ”Nu är det riktigt säkert”, tänkte hon
förvirrat, ”att jag ser hur man lever livet.”
Med dämpad röst sade hon:
— Ni måtte leva ett bra spännande liv,
mr Bianchini.
— Nej, sade Beppo, inte värst. Så här är
det inte var kväll.
— Ni är så anspråkslös, sade miss
Jellyman med ett tonfall av varm beundran. Hon
lutade sig fram över bordet och sade i en
förtrolig viskning: Ni skall inte säga: ”en
dam försökte skjuta mig”. Ni måste använda
ordet ”kvinna”. En dam skjuter inte på folk.
*
Miss Jellymans takt sade henne att det var
tid på att gå hem, ja, att hon borde ha gått
för länge sedan; men det var henne omöjligt
att resa sig och gå. Musiken lät så munter
och champagnen kom henne att känna sig så
fri. Vad som helst kunde inträffa! Om hon
gick nu, kunde det hända att hon gick miste
om något och i sitt hjärta, trots att detta
hjärta klappade av champagne, visste hon att
hon aldrig mer skulle komma till
Femtiofemman annat än i sin slitna tweedkappa och
hatten med strutsplymen för att sitta i
biblioteket och lära Beppo tala som en gentleman.
I kväll gjorde allting detsamma. Hon kunde
inte gå. Detta var hennes enda natt, hennes
enda chans i hela livet. Hon tog fram
sitt puder, ordnade till håret och satte de
hängande orkidéerna till rätta på axeln. Hon
hörde Maudie säga:
— Jag har berättat för miss Jellyman allt
om oss, Bep, och hon förstår.
— Å, herregud! sade Beppo.
Maudie lutade sig fram över bordet och
klappade miss Jellyman på handen.
— Jag kan inte fortsätta att kalla er miss
Jellyman, nu när vi känner varann så väl.
Vad heter du, älskling?
Miss Jellyman svalde och rodnade.
— Mabel, sade hon. Mabel. Det var åratal
sedan någon kallat henne annat än miss
Jellyman.
— Ja, då så, sade mrs Triplett. Du kallar
mig Maudie och jag säger Mabel.
Beppo ryste till. Han hade hoppats att miss
Jellyman och Maudie skulle samsas, men han
hade inte väntat att det skulle bli så här
stormande. Han märkte att han kände en ny
slags respekt för miss Jellyman. Han hade
vetat att hon var en dam, men han hade inte
väntat att hon skulle vara en bra kamrat.
Här satt hon nu och rodnade och log och
kom förträffligt överens med Maudie, som
om Maudie varken varit ny eller överraskande
i hennes erfarenhet. Det förbryllade honom
att han misskänt henne. Han började betrakta
sig själv som den största idiot som gick i ett
par skor.
Samtidigt började han tycka att det var på
tiden att miss Jellyman och Maudie ansågo
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0436.html
