Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
se det, tittade hon på det, förtjust som ett
barn.
-—- Så vackert, sade hon och rörde
försiktigt vid det med sina smala fingrar. Det
måtte ha kostat massor med pengar.
— Jag har massor med pengar. Jag tycker
om vackra saker.
— Det är längesedan jag såg vackra saker.
Han höll fram en tändsticka till hennes
cigarrett. Hon blossade slött på den och sade:
— Olyckorna började redan innan jag
lämnade miss Prinnys skola. Vi hade varit
tvungna att flytta härifrån till ett billigt
hotell. Och när allting gick åt skogen och alla
människor påstod att min far var en tjuv, fick
han slag och då han fick veta, att han skulle
dö, ville han tillbaka till Irland. Han dog
tre månader efter att han kommit till Dublin.
Jag kände ingen människa där utom några
kusiner från västkusten och dem hade j ag inte
mycket glädje av, men en herre som bodde
på samma hotell hjälpte mig att ordna med
begravningen och reda ut min fars affärer.
När allting var ordnat, frågade han om jag
ville gifta mig med honom och det gj orde j ag.
Jag var inte så värst gammal och rädd att
bli lämnad ensam. Jag hade aldrig fått lära
mig att reda mig själv. Han hette Willingdon
och hade rött hår. Jag älskade honom inte
från början, men jag lärde mig göra det.
Han var så snäll mot mig utom när han hade
sina anfall. Han hade blivit sårad i kriget
och ibland blev han tokig och glömde vem
han var och att han hade en hustru.
Hon lade handen över ögonen och sade:
— Ursäkta mig, men jag känner mig så
trött. Kunde jag få litet mer konjak?
Han slog i åt henne och sade:
— Kanske ni är för trött. Kanske ni inte
skulle tala mer.
— Nej, jag mår bra. Jag skulle gärna vilja
tala, om jag inte tråkar ut er. Det är så
längesen jag hade någon att tala med. Jag
skulle inte kunna sova, om jag också ville.
Jag är så uppjagad. Och för resten tycker
jag om er. Jag kan bara tala med människor,
som jag tycker om.
— Det är bra, sade Beppo. Jag skall ta
vara på er.
— Vi var gifta i fem år ungefär. Han hade
ett arbete, som inte gav så stora inkomster,
men vi var lyckliga utom då han blev tokig.
Vi hade ett barn. Vi hade inte råd med det,
men vi längtade båda efter det och tyckte
om det så mycket mer. Och så en natt fick
han ett anfall och lämnade huset och kom
aldrig tillbaka. En vecka senare hittade de
honom död i floden. Jag hade litet pengar
och fick arbete i en bokhandel och lämnade
babyn hemma hos gumman som bodde i
översta våningen i huset där vi hyrde. Och
så ep dag fick han bronkitis som gick över
till lunginflammation och så dog han. Han
var två år.
På nytt dolde hon ansiktet i händerna och
han såg att hon grät tyst. Sakta tog han
hennes hand, tryckte den och sade:
— Låt bli att fortsätta. Det är ali right.
Jag förstår.
Musiken letade sig fortfarande uppför
trappan, men det glada stojet hade lagt sig
något.
— Jag avskyr fruntimmer som gråter,
sade hon. Jag gör det verkligen inte ofta.
Och jag avskyr fruntimmer som beklagar sig.
— Fortsätt och gråt ut, sade Beppo. Gråt
så mycket ni har lust. Jag skulle kunna sitta
så här i evighet och bara höra på, om jag
fick för er.
-—- Det är inte mycket kvar. Jag kom
tillbaka till New York, men då kände jag ingen
där längre. Jag var inte hemma någonstans.
Det har alltid varit min olycka. Jag har
varken varit det ena eller det andra. Jag lärde
mig stenografi och fick en plats, men för
sex månader sedan blev jag uppsagd. Då och
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
