Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Men under ingen av räfserskornas
huvuddukar hittade han sin Dianthus. Och ingen av
alla små skällande eller svansviftande figurer
var den rätte Cerberus.
Förstukammarens nattliga drömspel
utspelades i ett böljande landskap, som ömsom
var sand och ömsom vatten. Fyra figurer
rörde sig däri, vajande, smygande, bitande,
kämpande, och sist ljöd ett skott. Vid det
vaknade botanisten, och då hade gumman
morgonkaffet färdigt.
Konversationen gick nu en aning bättre.
Botanisten prisade artigt landskapet och
enkannerligen de härliga baden, och gumman
berättade:
— En gång, i min ungdom, gick jag dit
ner och badade. Men usch, det var kallt. . .
En stund senare stod botanisten nere på
plagen. Åter hade havet en blå dag, kanske
ännu blåare än i går. Ostör^ med honom som
enda vittne, möttes strand och våg. Ur
Vattumannens skorsten steg en tynande rök, som
dog under botanistens blick. Upphörde, fanns
icke mer.
—- Sådan herre, sådan dräng, mumlade
botanisten.
Han badade och begynte därefter
genomforska dynlandskapet. En vildkanin skuttade
undan för foten på honom, så att sanden stod
som rökpustar om bakbenen på den. Men
eljest icke ett liv, icke ett ljud. Men sanden
berättade. Om en kropp, som legat framstupa
på sluttningen av en sandgrotta med ögonen
upp över kammen, än här än där i dynfältet.
Om en kolv, om en bösspipa, som format ett
hack, en smal ränna i sanden. . . Fotspår
ledde dit och bort i alla riktningar... En
förnimmelse av någonting stingande blått i
rygg och nacke verkade samtidigt eggande
och hämmande på botanisten.
Men Dianthus’ badtimme nalkades. Han
sökte upp sin grotta från i går. Spåren i
sanden hade stimulerat fram en idé, nu skrev
han på ett blad i sin anteckningsbok.
Planen var byggd på Cerberus’ djuriska
instinkter. I stället för smörgås skulle han
i dag få brevet i sin mun. Att löpa till sin
härskarinnas fot med.
Dianthus dröjde . . . leke ett ljud, icke ett
liv. . . Då höjde sig sakta en svart, bucklig
hattkulle över en sandås på andra sidan om
stigen. Borta igen — botanisten dök själv
hastigt ner. Hon kom.
Dianthus Superba kom. Hennes blonda
huvud vajade fram mellan dynkammarna,
närmade sig och försvann i en grotta.
Botanistens alla pulsar bultade. ”Cerberus”,
tänkte han, ”Cerberus...” Men Cerberus
sprang ute på plagen och nosade, den
grisen . .. Och nu stod hans härskarinna
också där, spröd och slank som ett blomster
i sitt lilla sandfärgade hölje. Med lätta,
hastiga steg gick hon över plagen, sprang
några steg ut och kastade sig. En våg kom
genast och sköljde över skuldran på henne.
— Gudinna, mumlade botanisten.
På stranden stod Cerberus, lika döv som
botanistens gumma. ”Va?” svarade han till
gudinnans alla lockrop, vinkar och
befallningar.
Slutligen steg hon upp ur havet. Med ens
var Cerberus mycket livlig. Och se, i dag
behagade hans härskarinna leka med honom.
Botanisten låg dödsstilla, glömsk, betagen.
Dianthus dansade, med Cerberus snurrande
som ett troll kring fötterna på sig. Hon
sprang i kapp med honom bortåt plagen,
tumlade om med honom i sanden, det
lyckliga, det ovärdiga djuret.
Plötsligt dog botanistens leende bort.
Superba dansade. Men för vem?
I går hade hon haft någonting slutet över
sig, något knopplikt ännu. Men i dag
blommade hon.
För vem? Omöjligt för botanisten, som
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
