Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Sven Stolpe: Björnson och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
att ett och annat mankön kände sig litet
tveksamt. I varje fall skrev Levertin 1888
mycket missnöjt till Tor Hedberg: ”Här har
nu Björnson mässat sin sedlighetshymn —
jag fann den medelmåttig, mauvais goüt för
en äldre herre att kuska omkring och hålla
dylika predikningar. Jag var samman med
honom i går på en liten middag — och vad
han pratade! En skroderande Jupiter tonans
— det är ej i min smak. Stora ord, stora
åthävor och små tankar.” Hur denna fas av
Björnsons författarskap uppfattades av det
utgående åttiotalets ungdom visar också
Levertins brev till Heidenstam efter
publicerandet av ”Vallfart och vandringsår”:
”Er bok har blivit mig en kär bekant, kär
genom sin friskhet och sin livsglädje. I våra
björnsonska och rigoristiska dagar är sådant
angenämt att läsa.” Man hade helt enkelt
fått nog av sedlighetskrav och moralpredikan.
Kastar man en blick på den enklare
svenska åttiotalslitteraturen, skall man också
lätt förstå orsaken till detta missnöje. Det är
ingen överdrift att säga, att den svenska
åttiotalsromanens hjältetyp i hög grad var
myntad på Björnson. Man kan känna igen
det norska redan i Änne Charlotte Lefflers
”I krig med samhället”, där en informator
i en svensk ämbetsmannafamilj presenteras
på följande karakteristiska sätt:
”Han hade ett ungdomligt, friskt utseende
med tjockt, mellanljust hår, som stod rätt
upp ifrån pannan. Han skulle ha sett bra ut,
om han ej haft detta litet retsamma och
utmanande i hela sitt uttryck och i sättet att
kasta huvudet tillbaka.”
Den unge mannen utvecklar för familjen,
att han anser, att alla ledande platser borde
besättas av radikala unga människor, och då
byråchefen anmärker, att det då skulle
bli litet svårt att placera de äldre
förutvarande cheferna, berättar den tilltalande
unge mannen med en teaterviskning för sin
bordsdam, att det bland batakerna på
Sumatra är sed att sätta upp alla äldre
människor i höga träd och sedan ruska ned
dem under den vackra sången: ”Frukten är
mogen, falle den neder ...”
Ännu tydligare finner man Björnsons drag
i samma författarinnas roman ”En
sommarsaga”, där vid en svensk badort uppträder
”den norske folktalaren Rolf Falk” — det
kostliga epitetet folktalaren pekar ju direkt
på Björnson. Den dråpliga figuren har
naturligtvis osedvanligt breda axlar och
uppstruket hår, det står en doft av saltvatten
omkring honom, han simmar och seglar med
en för de svenska badgästerna ofattbar
bravur. Vid ett tillfälle uppträder han på
följande sätt, som väl karakteriserar de
svenska åttiotalsdamernas naiva förtjusning
inför de norska idealgestalterna:
”Han reste sig häftigt, i det han sköt sin
stol tillbaka så vårdslöst, att den for över
ända. Och då han lyfte upp den, gjorde han
saken ännu värre genom att sätta ned den
med en sådan fart, att den gick sönder.
Hon såg upp på honom med en sträng och
varnande blick, i det hennes ansikte överfors
av en pinsam rodnad. Ville han ställa till ett
uppträde mittibland alla dessa främmande
människor?
Han uppfattade hennes ängslan och lade
band på sig samt sade i behärskad ton men
med en darrning i stämman: — Jeg skal
sende hid en opvarter med aviser, och kiev
därefter ut ur salen med så stora och dånande
steg, att alla vände sig om och sågo efter
denna kämpagestalt med det ungdomliga,
nordiska utseendet och det lidelsefulla,
upprörda ansiktsuttrycket.”
Man förvånar sig inte över att den
kvinnogeneration, som av männen begärde dessa
titaniska gester, icke kunde acceptera de
ordinära svenska herrarna. Oscar Levertins
brev är ett mer tafatt och stillsamt uttryck
för en reaktion, som så småningom blev allt
starkare och till slut fick ett fruktansvärt
5. —
K
B.L.M. 6.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
