Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Harry Martinson: Om sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
harry martinson
OM SJÖAR
Allt tal om sjöar tjusar mig. Något jag
gott kunde berätta för er är om mina sjöar.
Ty mina sjöar äro så många och så goda.
De ligga spridda runt denna jord, på olika
zoner. Ibland dem finns källsjöar, med rund
form och med sina kalla fontäner nere i
bottnarna. Så är det vanliga medelsjöar, som
övligen låta sig matas av åar och floder.
Och sjöar som mer likna stora, oroliga
flodvägskäl, eller för att ta ett annat sätt att se:
det porlande vattennavet på ett hjul av floder.
Sjöar äro landskapens cisterner och dygder.
En sjö är en hj ärtkammare av vatten och en
bassäng för känslolägen. En sjö är både
kropp och själ. Det är något knirkande torrt
och trist i själva tanken att föreställa sig
trakter utan sjöar. Och ändå har jag träffat
på folk, ett bondfolk i Paysandu, som aldrig
hade sett större vatten än en källa i jorden.
En källa av en tvättbaljas storlek. De tvättade
sig ofta och talade om La Mar. Slösade
med sin lilla källa och talade om La Mar.
En hel arbetsdag tog jag ifrån dem, med
deras tillåtelse och till deras glädje. De
lade en griffeltavla i mitt knä och jag slapp
inte ifrån dem förrän jag med griffeln ritat
den ungefärliga bilden av alla fiskar jag
kände. De stodo skockade runtomkring mig
på jordgolvet och insöpo dessa enkla, dåligt
tecknade fiskbilder: nordisk gädda,
Kattegatts makrill (lätt att rita med griffel), trög
karp och spetsig, arg haj. Löjans silverglans
sökte jag efterlikna med att strecka tätt, tätt
med griffeln, skugga och dagra och så slå ut
med handen och säga: esta es pesca la plata,
vilket skulle betyda ungefär, att detta var
silverfisken.
Gäddans excentriska fläckar hade jag värre
att få fram, medan flundra och rocka
imponerade genom sin blotta form. Jag
omtalade då att det fanns en fisk som kunde
spotta och en som kunde flyga. Det
imponerade mindre. Folket kring griffeltavlan hade
redan väntat sig allt av fiskarna — varför
skulle de inte kunna spotta och flyga.
Männens svartsjuka, som annars är mycket
konstant i Paysandu, tunnades av inför nya
känslor. Kvinnorna beundrade
griffelteck-naren, caminandon, och tänkte: detta är en
man.
I själva verket var jag en rätt ynklig liten
aderton års luffare i segelduksskor, på väg
till hamnen Pelotas för att söka hyra.
Ibland undrar jag hur den lever nu, denna
ensligt boende bondfamilj, som hade döttrar
på sexton och sjutton år och ett jättestort
lerkrus att bada i bredvid källan, som är
deras enda lilla havsöga i pampan. De
kanske tänker på mig ibland: tänker på
caminandon ’Arri (Harry), som i deras by
fjärran från världens teknik satt krökt över
deras griffeltavla, förklarande fisklivets
mysterium i floder, sjöar och hav.
Jag borde åtminstone ha lämnat ett barn
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
