Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Harry Martinson: Om sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM SJÖAR
Ibland blev jag arg och sade så här
ungefär:
— Ni arma folk, som inte inser vattnet
omkring er. Jag skall berätta för er — (sitt
ner, sade de) hur det gått till att...
Saken är den, kära folk, sade jag, att
många av edra sjöar äro havets kvarlämnade
kycklingar. Havet gick upp lite va»stans en
gång, när det drog sig tillbaka lämnade det
kvar en del fläckar i landet, så att landet
såg ut som en spräcklig pärlhöna av sjöar,
eller som en indisk gud med en massa ögon
på sin kropp.
Så vet ni, att det förr fanns folk, som
släpade sina beckade träbåtar över land, för
att handla med bärnsten i främmande
marknadsstäder, hette det. I själva verket drogo
de i väg för att leta efter havets kycklingar.
De hade insett att det måste finnas stänk av
havet lite varstans i de djuriska skogarna.
Naturligtvis fingo de rätt. De hittade sjö efter
sjö. Naturligtvis brydde de sig ej om
namnfrågan, namnfrågan är falsk, i Grummelby kan
det bo klarsynta vid en klarsynt sjö, i Klarby
grumliga inavlingar med antipati för solljus
och ärftligt ”vatten i knäna”. Namnfrågan
brydde sig våra förfäder alltså inte om. De
kallade alla sjöar för havsfläckarna och alla
floder för berglindorna, emedan de
uppkomma på bergen av is och snö. De talade
om havsfläckarna och berglindorna i öster
och samma förhållande i väster.
Nu är det så att jag är på väg till Luleå,
då passar jag på och besöker havsfläckar och
berglindor. Fartygen äro numera så stora att
man inte kan dra dem över land.
I allvarligare fall, när husbonden synade
dubbelbössan, berättade jag för dem om det
vattentacksamma folket nere i Paysandu.
Ibland fick jag tunnbröd och pannkaka,
ibland — när de inte trodde mig — nästan
stryk.
Många voro mycket snälla. Många voro
mycket dåliga.
En röt med dubbla lungor: — Du ljuger,
och formade handen till en hotande knöl.
— Då tror ni väl inte på fotogenflugan
heller, sade jag. Fotogenflugan som lever
inne i vulkanen Aconcagua i Anderna?
— Ja, sånt tror man ju på, menade han,
för sånt har man hört, sånt vet man ju.
— Gott, sade jag. Men fattigt
jordbruksfolk i Paysandu finns förstås inte.
Ja, så gick det till ibland när jag vandrade
med mina gula tvålbitar genom landet, på väg
till Luleå för att söka hyra. Borta svårt men
hemma värst.
Jag besökte en massa sjöar. Drömsjöar i
Dalarna och myrsjöar i Härjedalen. Jag har
druckit ur Siljan och kände mig styrkt. Jag
är född vid Immeln där trapa natans inte
finns mer. Och om ni vill kan jag berätta
mycket, mycket mer om sjöar.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
