Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Holger Ahlenius: Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PÄR LAGERKVIST
Men sitt förnämsta, sitt och därmed hela
den nutida svenska litteraturens anderikaste
verk gav Lagerkvist i ”Det besegrade livet”
(1927). Hans ständiga grubbel har här
belönats med klarhet. ”Det besegrade livet”
är en andaktsbok i släkt med de stora
vishetslärarnas, den innehåller icke filosofi men
levnadsvisdom. Med livet menar Lagerkvist
här det materiella och djuriska, som binder
oss och drar ned oss, livet i dess enklaste oöh
mest oartikulerade grundformer, varöver vi
alla söka att höja oss. Han är icke dualist,
men han förklarar, att ”i en tid då det grävs
i alla själens utmärker för att finna hennes
rötter, ville han se upp mot den underbara
kronan, den som dock lyfter sig mot himlen”.
Kort och modernt uttryckt är bokens tes helt
enkelt den, att det är sublimeringarna som
äro det värdefulla. Man är här långt från
den ganska onyanserade livsanammelsen i
”Den lyckliges väg”. Den tankegång som i
”Den osynlige” ännu var famlande och
osäker, som framskymtade i ”Frälsar-Johan”
och ”Källarvåningen”, är här sålunda klart
uttryckt: ”Därför är allt det högsta och
ädlaste hos människan en flykt bort från livet
och en förnekelse av det. I den fromma
extasen som aktar denna världen för intet,
i kärleken som kan offra allting, i den etiska
renhet som förnekar livets ofullkomliga
lagar — i allt söker anden lyfta sig befriad
ur sitt betryck. Hjälten som leende går till
sin död, martyren som bestiger bålet och där
tycker sig närmare sitt hem, den älskande
som låter sig förtäras i kärlekens eld — alla
förnekar de livet för att övervinna det, för att
höja sig över det. Som tonerna stiger från
strängarna, så stiger det största och renaste
hos människan upp ur sitt jordiska fängsel,
stiger högre och högre mot sin befrielse —
tills strängarna förstummas, tills vi ingenting
hör, det är som om det hade blivit tyst. Men i
tystnaden står vi ännu kvar och lyssnar.”
Hela boken utgöres egentligen av en serie
variationer över detta tema, men Lagerkvist
uttalar sig också öppet mot tidens
långtgående psykologiska sanningssökande, mot
de skeptiska och världskloka och hyllar i
stället de goda och trohjärtade, de naiva och
trosvissa; det är något av bergspredikans
vishet i modern omklädnad, och högre än här
har diktaren tills vidare icke nått.
Hans sista drama, ”Han som fick leva bm
sitt liv” (1928), är mörkare i tonen. I stort
sett är det realistiskt, det visionära finns där
dock men undanskjutet i ett bakre plan, det
uppenbarar sig vid ett par betydelsefulla
tillfällen i form av huvudpersonens förra jag,
ena gången som en varning, andra gången
som en anklagelse. Han som lever om sitt
liv lyckas väl därigenom övervinna den första
stora frestelsen, som förra gången gjorde
honom till brottsling, men i sin ålderdoms
lycka och tillfredsställdhet står han
oförstående för sin egen sons lidande och driver
honom så i döden. Förgäves har han levat
om sitt liv, han har blivit mördare på nytt.
Utan tvivel har Lagerkvist med detta drama
velat illustrera den sats i ”Det besegrade
livet” som lyder: ”De som förhäver sig, som
tror sig vara på något sätt annorlunda ställda
än de övriga måste ha misstagit sig. Om de
i sina medmänniskor ej ser likar, i deras
tillvaro ej återfinner samma höghet och
tragik som i sin egen, måste något i
mänskoödet ha undgått dem.” I den varning
Lagerkvist här uttalat, i detta krav på mänsklig
samkänsla och förståelse utmynnar hans sista
skådespel, som i övrigt också skildrar andens
kamp med det djuriska, som rent dramatiskt
blivit hans mest verkningsfulla, och som med
sin huvudsakligen realistiska teknik visat sig
mest spelbart.
Härmed avslutas ”Skrifter”, men bilden av
diktaren blir ofullständig, om man inte
härtill lägger hans sista verk, ”Kämpande ande”
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
