Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SEÄN 0’F A O L AIN
— Ja, mamma Dale, det gör jag, från
Norah med mjuka läppar i sär kring stora
vita tänder.
— Men var försiktiga, pojkar, sade mamma
Dale, när hon reste sig för att gå. Man säger
att staden är full av spioner.
Hon lade ett paket med nya skivor för
Seans grammofon på bordet.
— Jag höll alldeles på att glömma dem.
God natt, Sean!
Han räckte fram sin stora tass.
— God natt, mamma!
— Caesar?
— God natt, mamma!
— Leo?
— God natt, mamma!
— God natt, Norah!
— Hej, hej, mamma! sade Norah, som
alltid sade god natt på sitt särskilda vis.
Den gamla kvinnan måste luta sig framåt
när hon gick ut genom dörren. Hon gick ned
till sitt rum en trappa ned, medan de öppnade
buteljen och läppjade på den svaga drycken
under tystnad, och Norah försvann
obemärkt för att hämta nya depescher. Hon hade
knappast stängt ytterdörren, förrän hon hörde
de första takterna av ”Turkisk patrull”
(”Spelad av Höglandsinfanteriets orkester”) smattra
ur grammofonens väldiga mässingstratf. Hon
var glad åt att Sean fått något att sysselsätta
sig med för återstoden av kvällen, men när
hon tänkte på grammofonen, som var helt
och hållet överklistrad med frimärken, och
på de rostiga nålarna och den spruckna
ljuddosan, var hon glad åt att kunna gå sin väg
ut i det sipprande regnet, krossande kålblast
och fiskhuvuden under sina fötter. När hon
passerade bron vände vinden ut och in på
hennes paraply och regnvattnet gick över
skorna och hon frös i kapellets kalla
innanmäte, där hon utbytte depescher med kuriren
från högkvarteret, och på vägen tillbaka
kände hon sig så ynklig, att hon nästan
tänkte på Bombfabriken som ”hemma”. Så
snart hon kommit innanför porten igen möttes
hon av smattret från den turkiska patrullen,
som om de alla hade gått ut och glömt att
stänga av grammofonen, så att den gått och
gått tills det bara var en stump kvar av nålen.
Hon rusade ursinnig uppför trapporna, men
där hängde Caesar över ett schackproblem
och Leo satt slö och dyster och stirrade på
grammofonen. Under tiden hade de bytt skiva,
och när hon trädde in i rummet fångade Sean
henne i sina stora nävar och lyfte ned henne
mitt framför grammofonen — han hade en
grovarbetares händer och kroppshydda och
en yrkesboxares konkava profil — och när
hon såg på honom skrattade han och gjorde
miner bakom ryggen på Caesar. Innan hon
hann säga något, hördes en skrapande och
gnisslande sång ur tratten.
-—- Det är bara en liten bit, en rad, som vi
inte kan ta ut, skrek Sean. Skivan heter ”Där
den gamla hästen dog”.
”På en kulle bak ringlande bäcken
där gräset skimrar i rött”,
sjöng en djup baryton ur grammofonen.
— Nu, skrek Sean.
— Och där kåkåkå bububu bunden, sade
barytonen.
— Vad får du det till? vrålade Sean,
medan grammofonen raspade vidare och
vidare.
— Och där kyrkklockor hördes i kvällen,
vrålade barytonen.
”Nu vi höra dem aldrig mer ljuda
på höjden där hästen dog.”
— Nå? sade Sean.
— Jag begrep inte ett ljud, sade Norah
och tog med trötta rörelser av sig sin
hatt och sin våta kappa. Schackspelaren
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
