Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREV FRÅN LONDON
som framträtt efter krigsdiktarna Sassoon,
Nicholls, Graves och Blunden. Jag skulle be
om ursäkt för att jag nämner dem i två brev
i rad, om det inte vore därför att mr Auden
nu utgivit ett verk, som förtjänar det
allvarligaste beaktande — ett beaktande, som det
ännu ej erhållit men snart skall få, därom
är jag övertygad. Är jag, trots vad man
vanligen säger, rädd för att tillskriva en ny
författare genial begåvning? Ja, det är jag. Jag
har ej, trots vad man vanligen säger, använt
detta uttryck om någon ny författare under
de senaste fem åren, möjligen med undantag
för mr William Plomer. Att ha en droppe av
denna egendomliga, ogripbara essens, som
kallas geni, är kanske inte så sällsynt. Män,
som till sist dock icke förmått övervinna sina
svagheter, ha i vissa ögonblick visat spår av
denna essens — Beddoes, John Davidson,
Murray Gilchrist, Rolfe, ”Zack”, för att räkna
upp ur det förflutna för ett ögonblick några
namn, som med undantag för Beddoes nu äro
glömda! Jag vet inte om varken mr Auden
eller mr Plomer skola visa sig värdiga
benämningen genier, men jag påstår, att både mr
Audens ”The Orators” och mr Plomers nya
versbok ”The Five-Foot Screen” ha en glimt
av geni. Jag vill inte låtsas att jag förstår
allt i ”The Orators”, och jag ber att få
påpeka, att jag är övertygad om att mr Auden
inte kan göra sig själv rättvisa, förrän han
övervunnit sin obskurantism, men sedan
denna reservation har gjorts, är jag beredd
att säga, att detta är den i många avseenden
märkligaste bok, som utgivits i England i år.
Formellt är den en blandning av vers och
prosa. Den är, om jag fattat den rätt, en ung
mans uppror mot det närvarande tillståndet
i världen, hans ironiska, dystra, humoristiska
och ofta barnsliga kritik av förhållandena.
Vi ha på de sista tio åren fått till livs en hel
del ironi, avsky och upproriskhet från unga
författare och från äldre, som borde ha till-
ägnat sig en mera vis och jämnmodig ironi.
Mr Audens missnöje är olika, därför att det
är mera positivt skapande. Hans bok utgöres
delvis av en förvirrad och förvirrande
”Air-man’s Diary”. Alltför stort utrymme
upp-låtes åt lättköpt katalogiserande. Och en del
är rena, hemska Gertrude Stein-imitationer.
Som till exempel detta: ”An old one is
beginning to be two new ones. Two new ones
are beginning to be two old ones. Two old
ones are beginning to be an old one.
Something that has been done, that something is
done again by someone.” Jag är övertygad
om att dessa uttalanden äro sanna, men de
äro alldeles för lätta att göra och numera
gammalmodiga: ”Something that has been
done, that something is done again by
someone.”
Detta må vara fel eller inte fel, i varje fall
ligger inte bokens största förtjänster här.
Förtjänsterna äro, för det första, den plötsliga
uppenbarelsen av poetisk visionär förmåga
såsom i den dikt som börjar: ”We have
brought you, they said, a map over the
country”; för det andra, den andliga kraft
och spänst, som går igenom hela boken, så
att man även, när man inte i detalj förstår
den, har en förnimmelse av starkt och
kämpande liv. För det tredje, de storslagna odén
i vilka boken mynnar ut. När man läser dem,
kan man inte undgå att tro på en stor och
intressant framtid för mr Auden.
Samtidigt med mr Audens ankomst har
Walter Scotts hundraårsminne firats och en
hel störtflod av böcker om D. H. Lawrence
släppts loss. Walter Scott-j ubileet firades av
de gamla och förtorkade. Gamla gentlemän
som jag själv och John Buchan ha höjt våra
röster, och de yngre ha förklarat att ”aldrig,
nej, aldrig mera komma de att läsa
någonting så tråkigt”! De unga säga, att de inte
ha tålamod nog för Scott. De vägra att läsa
honom. Likaledes vägra de, misstänker jag,
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
