Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Sven Stolpe: En postum debut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN POSTUM DEBUT
Elfred Berggren: Robotarnas gud.
Roman. Bonniers 1932. 3: 75.
Maskinmänniskan, roboten, är ett tema,
som lockat många fantasibegåvade författare.
Elfred Berggrens variation erbjuder
emellertid ett betydligt större intresse än de flesta
mer eller mindre utopiska litterära
framtidskonstruktioner. Författaren vill visserligen
fängsla sin publik genom ämnets fantastiska
art — och han har lyckats så bra härutinnan,
att boken blivit verkligt spännande — men
hans skildring av framtidsingenjören, som i
Afrika experimenterar med att inmontera
negerhjärnor på sina maskinmänniskor, har
väsentligen ett annat och högre syfte.
Berggren är nämligen en tekniskt
genom-bildad man med stora filosofiska kunskaper
och intressen, och han ger alltid sina uppslag
den grundligaste motivering. Detta icke så att
förstå, som om han till varje
pris skulle vilja bevisa
möjligheten av sina fantasier; tvärtom
bibehåller han genomgående en
kylig ironi av mycket sympatisk
art. Men han fablar för att
med konkreta exempel ge liv
och intresse åt moderna
vetenskapliga problemställningar och
hypoteser. Hans litterärt mer än
underhållande skildring blir på
så sätt en lättfattlig och elegant
förstaorientering i samtidens
naturvetenskapliga
hypotesbyggande, och författaren drar med
ovanlig skärpa ut
konsekvenserna av sin analys till även
de religiösa och filosofiska
områdena. Det är genom detta
spänstiga strövtåg på det mo-
ELFRED BERGCREN
derna tänkandets marker, som författaren
främst ger behållning.
Vem är denne debutant, som i kristallklar
form fantiserar om framtidens
stratosfärflygningar över jorden, som så elegant
kåserar om atomteori och modern biologi,
och som har ett så levande intresse för den
moderna naturvetenskapens konsekvenser för
världsbilden och livsuppfattningen?
Om debutanters biografier brukar
recensenten fatta sig mycket kort. Elfred Berggren
inbjuder emellertid till ett undantag mot
regeln. Han är nämligen död. Och när hans
enda slutförda manuskript nu föreligger i
tryck, kan det ha sin motivering att en smula
erinra även om mannens tragiska öde.
Berggren var färdigutbildad ingenjör. Han
förstördes som så många andra i exercisen,
vägrades i tid undersökning och blev
ohjälpligt lungsjuk. Ett tiotal år tillbragte han på
Österåsens sanatorium. Det heter
på ett ställe med en
karakteristisk vändning i hans bok:
”Det är bra underligt, att det
skall vara en så kort väg från
liv till död, när den motsatta
vägen är så oerhört lång och
mödosam.” Berggrens egen väg
till döden blev lång och
mödosam nog. Han gick länge med
båda lungorna
kvävgasbehand-lade och förevisades på sitt
sanatorium som ett intressant
fall för besökande fackmän. Om
hans slutgiltiga öde rådde icke
något tvivel, och han var själv
fullt medveten om utgången. Det
märkliga är hans stoiska lugn
inför döden. Han bevarade in i
det sista sin andliga vitalitet,
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
