Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Recensioner - Motgift mot missromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
ett hemliv som för länge sedan mist den
världsberömda engelska hemtrevnaden. Den
nyligen översatta ”Vintergatan” av Susan Ertz
och den senare utgivna ”Ett farligt möte”
av Rosamond Lehmann kunna illustrera det
sagda.
Susan Ertz’ hjältinna blev under inflytande
av en intelligent och fördomsfri man i stånd
att frigöra sig från sitt äktenskap. Grace
Fair-fax i ”Ett farligt möte” är däremot redan
från början inställd på att det aldrig kommer
att finnas något slut på den tröstlösa slentrian,
som hennes äktenskap med den hygglige Tom
innebär. Denna Grace är verkligen
fullkomligt omöjlig som romanhjältinna, en slapp,
fyllig, medelålders, illa klädd, barnlös fru,
slött olycklig i sitt äktenskap, utan intressen,
utan ambition. Att Rosamond Lehmann av
denna hjältinna och hennes fyra à fem
tillfälliga sammanträffanden med en ung man
kunnat skapa en kvinnotragedi av stor
intensitet visar kanske bättre än något annat vilken
begåvad författarinna hon är. Den unge
mannen, som plötsligt gör sitt inträde i
Graces liv, är en fri, bekymmerslös, ganska
obetydlig ungdom, vars omedvetna charm gör
intryck på resignerade och trötta kvinnor.
För Grace blir han inbegreppet av den
ouppnåeliga lyckan. Hon begär ingenting, hoppas
ingenting, hon har bara fått någonting att
fästa sina drömmar vid, och när den dagen
kommer, då den unge mannen skall lämna
hennes stad för alltid, ber hon honom endast
lova att alltid fortsätta att vara den han är,
lika lycklig och bekymmerslös. Själv stannar
hon kvar och fortsätter med sina meningslösa
sysselsättningar, trött accepterande
omöjligheten att någonsin bli lycklig. Många minnas
säkert den för några år sedan utgivna
romanen ”Dunkelt svar” av samma författarinna.
Där var det en ung, varmblodig kvinna, som
efter ungdomsårens besvikelser hamnar i
kylig illusionslöshet och på bokens sista sida
definierade lyckan såsom ”ett ofärgat
tillstånd av icke-tänka, icke-känna”. Man vill
ogärna tro att den temperamentsfulla
studentskan Judith Earle i ”Dunkelt svar” gick’
en så trist framtid till mötes som Grace
Fairfax, men onekligen är det den hopplösa
vad-tjänar-det-till-stämningen från den förra
bokens senare del som här tagits upp och
gjorts till ledande grundmotiv.
ROSAMOND LEHMANN
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
