Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Waldemar Hammenhög: Kalle, rättvisan och kyrkan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLE, RÄTTVISAN OCH KYRKAN
— Mina barn äro oskyldiga! De äro
oskyldiga, herr kyrkoherden, men efter Kalle
skriker dom nu: förskingraren!
försking-raren! Han vet inte vad det betyder .. . nu ,. .
än . . . han vet ingenting om fängels .. .
Kalle började storgråta och klängde upp i
hennes knä och slog armarna om hennes hals.
Åter flög tanken genom henne: hur ska jag
komma opp ur länstolen, jag som är så tung
och . ..
— Det är sorgligt, mycket sorgligt, kära
fru Hans. .. Karlsson. Men fädrens
missgärningar . .. sitt stilla, kära fru Karlsson,
jag vill ge er några tröstens ord, jag vill ge
er några goda råd.
Hon sjönk tillbaka i fåtöljens kvävande
famntag, matt, maktlös, sökande undergivet
tysta barnens gråt.
—- Ingen förstår så väl som jag er
belägenhet, kära fru Hansson. Jag vet hur ni känner
detta fruktansvärda slag, som drabbat er. Er
man har fått tre månaders fängelse, men jag
kan omtala för er, kära fru Karlsson, att just
denna er mans brottsliga handling kommer
att väga tungt inför en skilsmässodomstol.
Han kommer att med ali säkerhet bli ådömd
ett ganska stort underhåll om . . .
Hon flög upp ur den djupa fåtöljen som
en tigrinna. Kalle ramlade ned på golvet, och
kyrkoherden sköt hastigt sin skrivbordsstol
ett stycke bakåt. Något fruktansvärt mäktigt
stod framför honom: en havande, älskande
kvinna med sitt ena barn i famnen och det
andra vid handen.
— Nej, herr kyrkoherden! Kommer ni
ihåg en dag för fyra år sedan, jag var
tjugutvå år då och Sven tjugusex. Vi böjde knä
framför er i kyrksalen ... på pallen ...
framför .. . framför .. . och vi stavade efter er vad
vi redan visste att vi skulle göra — älska
varann i nöd och lust! I nöd och lust. En
lust har dessa år varit för mig, se mina barn!,
Nu vet j ag att Sven inte haft det... ack,
Herre Gud, han förlåter honom. Den gode
guden förlåter Sven, jag har gjort det.
Utanför fängelset ska jag stå och vänta honom.
Han är straffad för sin stolthet, han och jag
älska varann . . . det är ingenting annat. . .
herr pastorn. .. får jag mitt
flyttningsbetyg ...
Hon slet till sig det vita papperet, det som
skulle föra undan hennes barn från det som
ingen rättmätig gud velat att de skulle
uppleva, skammen för faderns missgärning.
Hon gick mot dörren. Kyrkoherden
samlade sig hastigt, reste sig och sade allvarligt:
— Ett ögonblick, fru Karlsson, jag har
inte slagit på stämpeln på flyttningsbetyget.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
