Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Margareta Suber: I gräset. Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I GRÄSET
— Du borde inte nu igen ha gått och mött
mig, Harald, tänk om någon sett dig? Vi
måste vara försiktiga.
— Tanken på dig ger mig ingen ro — jag
måste få se dig.
Måste? Det är ett bra märkvärdigt ord,
ett förskräckligt ord. En svart myra, som
sprang på en liten slingrig väg mellan höga
strån, måste fort hem till stacken. Lotti blev
riktigt ängslig, att någon skulle hindra den.
Gräset måste gråta om kvällen, molnen måste
alltid fara både dag och natt, och herr
Mörkman måste få se mamma.
— För varje dag som går betyder du mer
och mer för mig, Harald. Jag kan inte minnas
längre, hur det var den tiden, då du inte fanns
i mitt liv.
— Bara jag ser dig blir jag ju lycklig och
lätt till sinnes. Du betyder allt i mitt liv,
käraste, allt...
Människor vet vad det ena och det andra
betyder, och hur mycket det betyder också.
Lotti frågar ofta om det, nästan jämt, men
förstår inte ändå; människor får så litet
sagt.
En spindel, som suttit alldeles orörlig på
ett blad, jagade fram och högg till ett svart
kryp, som domnade av och släpades bort.
Herr Mörkman stod så stilla, men kunde det
betyda, att han skulle hugga tag i mamma och
släpa bort henne?
’Lotti följde en stund med spänning varje
herr Mörkmans minsta rörelse, men då han
bara bytte fot och sakta lutade sig fram mot
mamma utan att hugga tag, förlorade Lotti
tålamodet och återgick till det stora livet i det
vida gräset.
— Å, om jag ändå vore den, som finge
bestämma över dig och ditt liv, om jag hade
rätt att tränga ut den som hör dit, därför att
han inte älskar dig och du inte honom ...
— Men det är omöjligt, du vet, att det är
omöjligt. Det vore inte rätt.
En citronfjäril satt och skalv i en vit
blomkrona, som gungade nästan omärkligt ünder
den. Då dunsade en luden humla rakt mot
blomman och jagade undan den gula fjärilen.
Det gjorde humlan. Var det så herr
Mörkman ville göra, dunsa ned så där och
skrämma bort någon annan, som redan fanns
där och inte ville ge sig i väg av sig själv?
Men herr Mörkman stod bara och pratade,
bytte fot ibland men företog sig ingenting.
— Jag ber dig min älskade, möt mig i
morgon här, men kom ensam! Jag kan inte
leva, om jag skall vara tvungen att försaka
dig helt och hållet.
— Du är så underbar, du hjälper mig
igenom min förtvivlade tillvaro ...
Två svarta myror möttes på en stjälk. Först
kilade den ena nedför och så den andra efter,
och strax därpå hittade de en torr pinne. De
högg tag i var sin ända och började streta
och bära tillsammans. Det gick sakta och var
mödosamt, men de gav aldrig tappt. Den ena
myran hade omöjligt kunnat reda sig utan
den andra, det såg Lotti genast. Vad kunde
det vara, som herr Mörkman knogade och bar
på åt mamma? Skulle han erbjuda sig att
bära hem Lotti kanske? Hon kände sig så
sömnig. Nu var det riktigt kväll, gräset lyste
inte grönt längre, och småkrypen försvann
så fort Lotti fått syn på dem. Taxen började
gnälla, den hade nosat färdigt för länge sedan.
Då vände sig herr Mörkman om och sa:
— Skäms du inte, Hansemann?
Men strax därefter gick han, och mamma
ropade på Lotti, som just höll på att somna.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
