Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREV FRÅN LONDON
kan han säkert påräkna anständiga
försäljningsresultat. Han kan därjämte genom
personlig entusiasm tvinga en viss författare på
sina kunder. Walter De La Marc, Mary Webb,
E. H. Young, Linklater ha bland annat haft
gränslös nytta av dylika privata korståg, och
jag måste säga, att det sätt varpå många
bokhandlare förmå hålla sin entusiasm och
hängivenhet för god litteratur brinnande, är
minst sagt underbart. Faktum kvarstår
emellertid, att för nio böcker av tio slutar det
offentliga livet efter sex veckor. Sex veckor
efter publiceringsdagen har författaren
endast att glädja sig åt den personliga
entusiasmen hos individuella läsare, som skrika
bokens namn vidare från mun till mun.
Trots allt detta tror jag, att en författare
med osedvanlig talang och personlighet har
lika stora möjligheter att klara sig fram nu
som förr. En Yeats Brown, en Linklater, en
Evelyn Waugh är lika säker på att vinna och
stadga sitt rykte och sin framgång i dag som
för fyrtio, femtio, åttio år sedan. leke desto
mindre är jag övertygad om att mycket mera
kunde göras för att sända de rätta läsarna
till rätt bok än vad som göres. Läsarna av
bättre modern litteratur äro, tror jag, till
övervägande delen kvinnor. Den ene
intellektuelle mannen efter den andre säger till en
nuförtiden, att han varken har tid eller energi
nog för att läsa, och jag har upprepade
gånger lagt märke till att en man, som endast
vill ha det bästa i fråga om mat, dryck och
fortskaffningsmedel (som lägger ned oändlig
möda på att leta ut det bästa i den vägen)
utan klagan underkastar sig vad som helst,
hur dåligt det än må vara, i fråga om
litteratur och konst. Det är endast tack vare
kvinnorna som Charles Morgans ”The Fountain”,
Naomi Mitchisons ”Corn King” och Stella
Bensons ”Tobit transplanted” blivit så stora
framgångar. De flesta män i England
nuförtiden äro rädda för god litteratur. De anse
det effeminerat och nästan abnormt att läsa
god prosa och ta som exempel de nuvarande
ekonomiska förhållandena, när de försvara
sig mot kulturen.
Samtidigt hålla nya skikt av läsare på att
uppstå på alla håll, och de erhålla enligt
min uppfattning knappast någon som helst
ledning. Kvinnor av alla slag, klasser och
sysselsättningar läsa numera böcker. De få
föga eller ingen vägledning av tidningarna.
Recenserandet betalas så uselt och redigeras
så känslolöst, att endast de mycket unga eller
de mycket gamla anse det mödan värt.
Förläggarna göra inte allt vad de borde göra.
De välja ut berömmande fraser ur famlande
recensioner och trycka av dem med svartast
möjliga typer. Vad annat kunna de göra?
Den ena boken följer på den andra så snabbt,
och författarna äro så snikna (alldeles
naturligt för resten), att den möderne förläggaren
inte kan ha något lyckligt liv. Jag har ibland
undrat om inte en förläggare skulle kunna
etablera intimare personliga relationer med
de läsare, som tycka om hans varor. Mr Peter
Davies till exempel har nyligen utgivit en
verkligt förträfflig serie billiga biografier.
Serien har redigerats på ett anmärkningsvärt
sätt — där finns knappast ett svagt nummer
i den — och den har haft en ovanlig
framgång. Genom denna publicering har han
förvärvat en hel krets av läsare, som äro honom
tacksamma för hans företagsamhet och goda
smak. Borde han inte kunna göra sitt
förhållande till dessa läsare verkligt personligt
och varaktigt? Hur skulle det gå till?
Eller mr Gollancz, som blivit berömd för
sin energi och företagsamhet, när det gäller
nya och intressanta romanförfattare. Skulle
han inte kunna komma i intimare kontakt
med hela den värld av läsare, som ha intresse
för den modernaste engelska romanen? Ack,
vad drömmer jag icke allt om att jag skulle
göra om jag vore förläggare! Den person-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
