Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Ryska närbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete i den anda som den humanistiska
vetenskapen kräver av sina utövare: han vet
att sanningen om människor och mänskliga
förhållanden icke är en, icke är något
absolut; han vet att den i stället är
mångledade relativ. Han vet att det finns flera
sanningar om Ryssland. En och annan tror
han sig kanske ha funnit.
En fann han möjligen hos Adamova,
studentskan, bonddottern och
kommunistagitatorn, vars röda huvudduk och svarta
skinnjacka ständigt mötte hans ögon i Första
Moskvauniversitetets föreläsningsrum och
möteslokaler. Hon bad honom att inte se för
sentimentalt på det hela: ”Vad betyder det
om ettusen eller en million förgås, om vi
för återstoden kan stadfästa socialismen i
vårt land?” Hon var en av de mest nitiska,
då det gällde att från universitetet ”städa ut”
icke önskvärda element, det vill säga
studenter som blivit avslöjade som söner eller
döttrar till exempelvis präster eller före
detta fabriksägare eller förmögna bönder.
”Har ni hört att en av de flickor som vi
städade ut i går begick självmord i går
kväll? Det tycker ni är sorgligt, men ni
förstår inte. Hon hade inte här att göra. Vi
måste vara stränga.” Adamova var sträng,
bland annat mot sig själv. Hon vadade i
partiarbete, hon undervisade fabriksarbetare,
under semestern arbetade hon i
propagandatjänst. Hon talade vid demonstrationen för
höjandet av Sovjetrysslands värnkraft — då
var hennes hackhosta otäck. Hon talade vid
det antireligiösa massmötet — då var hennes
hosta värre. Till sist stod hon i kön nere
vid järnvägsstationen: hon skulle tillträda
en befattning som kvinnlig organisatör i ett
primitivt och avlägset distrikt nere vid
persiska gränsen. Hennes lön skulle räcka till
mat och kläder. ”Kanske klimatet är bra för
mig; ja, jag vet ju inte. Jag lever kanske
inte så länge till, men så länge jag lever finns
det arbete för mig. Revolutionen har givit
vårt liv innehåll. Glöm ej att vårt exempel
skall följas Europa runt. Det skall nå
Atlanten...”
”Och andra sidan?”
”Och andra sidan...”
Hos Vladimir Aleksetitj, professorn, och
Natalja Ivanova, hans hustru, kunde
författaren iaktta Adamovas och hennes
trosfränders arbete från en annan utsiktspunkt.
Vladimir Aleksetitj fick ännu vara i tjänst
— dels var det svårt att ersätta honom, dels
är fysik ett någorlunda opolitiskt ämne. Men
han levde med snaran kring halsen, och dag
för dag drogs den sakta till — det var känt
att han ställde sig kritisk mot
universitetsstyrelsens åtgärder. ”Ryssland är ett
intressant land”, sade mr White. ”En vivisektion
kan vara intressant för läkaren men ej för
hunden”, svarade Natalja Ivanova. Nästa
gång mötte mr White en av hennes gamla
skolkamrater som just förlorat sin rösträtt
för att hennes far varit egendomsägare; det
betydde desslikes att hon mist sitt matkort
och sin plats och att hennes hyra höjts till
en summa som hon ej kunde betala. Efter
en tid mötte han professorn på gatan. ”Det
är slut med mig”, sade Vladimir Aleksetitj.
”Jag har blivit utstädad från mitt
laboratorium. Å, detta system — spioneri, G. P. U.,
avrättningar, arresteringar vid midnatt —
med ett ord, kommunism! Och de
intellektuella har skjutits åt sidan, ty de kan inte
smälta kommunismen. Nu måste själva
vetenskapen ha en viss färg. Det finns ingenting
kvar som vi kan tro på. På bottnen av livets
källa finns intet hopp.” När White kom upp
till dem härnäst, var arbetsrummet i vild
oordning och professorn arresterad. Efter
två månader var han fortfarande i fängelse.
”Hur skall man få veta något om hans öde”,
frågade White. ”Om han inte kommer hem
en vacker dag”, svarade en av vännerna, ”får
hans fru ett brevkort från honom, där han
säger: Här är jag nu — i ett av fånglägren
norr ut — var snäll och skicka mig litet
varma kläder.”
Vid teet, en kväll på förvintern, sitter
Pavel Nestorovitj, byprästen, och diskuterar
med sin son Dmitrij, kommunisten. ”Jag
menar”, säger den gamle, ”att Marx och
Lenin spelar samma roll i er religion som
bibeln i vår. De äro rättesnören, förklarar
livet och innehåller regler för människornas
göranden och låtanden. Kristus kom för att
förklara Gamla testamentet för sin samtid.
Lär ni ej nu att leninism är marxismen i
den nya imperialismens epok? Ni har er
mästare, Lenin, som arbetade sig till döds i
sitt folks tjänst — han offrade sig i sanning
för andra. Hur tecknas han nu? Som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
