Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Gertrud Lilja: Ett kriterium. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
var inte avgjort vanhedrande. Med triumf
erinrade hon sig, att hon inte känt ett
ögonblicks frestelse inför hans karesser.
Men tomheten, ödsligheten, melankolien?
Den ödelagda staden, när han inte fanns i
den? Hon hade varit melankolisk från sin
födelse, melankolisk innan hon hade en aning
om herr Juans existens ...
Där hon satt och borstade sitt hår — hon
skulle resa dagen efter och gå tidigt till sängs
— kände hon en häftig önskan att få träffa
honom en gång till. För att ta revansch. Något
så fantastiskt som att få honom förälskad i
sig drömde hon inte om, därtill krävdes ett
annat ansikte. Men att spela varm och vara
iskall invärtes! Att sitta på en själens
bergstopp och se hur han inbillade sig, att han
hade henne nere hos sig .. . Att för alla tider
njuta ett övertag genom att låta honom bli
kvar i sin egenkära villfarelse . .. Att i minnet
ha något att le åt, något att håna . . .
Det ringde i telefonen och hon tog luren
utan att släppa borsten.
När hon hörde rösten, ryckte hon till.
— Du skulle ju inte komma tillbaka förrän
i övermorgon?
— Jag ville träffa dig en gång till . . . Kan
du komma hit?
— När?
— Nu, så snart du hinner.
Hon log. Hon ämnade inte säga nej. Hans
inbjudan kom som på beställning.
— Hallå! Hallå? Hallå, hallå ...
Tyst. Han hade redan lagt på luren. Det
var avgjort.
Han hjälpte henne av med kappa och hatt
alldeles som sist: spelet kunde börja!
— Jag måste träffa dig en gång till,
upprepade han.
Ja, tänkte hon, du kunde inte uthärda
nederlaget, ett sällsamt och förödmjukande
nederlag för don Juan. Du måste göra ännu
ett försök ...
Han bjöd henne ta plats på dyschatellen.
Själv gick han omkring i rummet och
små-sysslade — förmodligen för att låta sina
lediga rörelser och sin ståtliga figur komma
till sin rätt, tänkte hon. Han drog för stores,
tände ännu en lampa, satte fram en skål med
frukt. . .
Hon satt i spänning. Hon satt och väntade
på den charmerande livligheten, den
avväpnande öppenhjärtigheten, den spirituella
humorn, hela det bländande fyrverkeriet —
förspelet.
Äntligen slog han sig ned bredvid henne.
Det blev en ganska lång tystnad.
— Du har saknat mig? frågade han, för
viss om svaret att invänta det. I nästa sekund
drog han henne intill sig och kysste henne.
Nu var alltså hennes stund kommen. Nu
satt hon på sin bergstopp!
Hon tryckte sig närmare intill honom;
tårar droppade ur hennes ögonfransar och i
hennes hjärta trängdes ömma ord.
Det tjänar ingenting till att neka, han vet
att jag saknat honom, tänkte hon, ingenting
tjänar något till —- han vet mera om mig
än jag själv .. .
Om han inte följt mig hem i kväll heller?
tänkte hon, när hon gick uppför sina trappor.
Hur skulle hon ha kommit till rätta med sin
högfärd? Onödiga frågor — i så fall hade
hon aldrig fallit ned från sin bergstopp: i
kväll hade han. inte kysst vilken kvinna som
helst i världen, han hade kysst den enda
kvinnan i världen. Hur kan jag veta det?
frågade hon sig med ironi, hur kan jag lita
så blint på min instinkt? Kan en kvinna
någonsin få ett kriterium på mannens kärlek?
Hon hade svaret färdigt, det var därför hon
vågade fråga så utmanande: hans ömhet hade
skyddat henne mot honom själv. Som en
dansk, död författare en gång så vackert
uttryckt mannens djupaste ömhet.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
