Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. November 1932
- Recensioner
- Georg Svensson: ”De melankoliskes kompagni”
- Georg Svensson: Sven Stolpes nya roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss
tyst i hallen står vid spegelramen
rockvaktmästarn, som gör herrn och damen
från de tungà ytterplaggen loss.
Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.
Vi möta redan tidigare i samlingen ett sprött
anslag till denna panteistiska religiositet, som
här i samlingens slutdikter klingar ut i
mäktiga tonvågor. Det är den lilla slutstrofen till
”Metamorfoser”:
Ur sin grav
stiger mitt väsen,
rinner i säv,
gror bland gräsen,
andas i doft
av blommande lind
blandas med stoft
och vind . . .
Icke sedan Heidenstam skrev ”Om tusen
år” har tanken fått en skönare gestalt.
Gullbergs samling i sin helhet förtjänar att ställas
vid sidan av det bästa i svensk lyrik.
Georg Svensson
Sven Stolpes nya
roman
Sven Stolpe: Madame Sallerin.
Bonniers. 6: 50.
För att icke till äventyrs denna recension
skall bli missförstådd och användas som ett
tillhygge i den strid, som alltid stått om Sven
Stolpe, vill jag redan från början säga ifrån
att jag läste Stolpes nya roman i ett drag.
Liksom allt vad denne författare skriver lever
den ett intensivt liv; man kan icke, som
tyvärr så ofta är fallet med moderna romaner,
lägga den ifrån sig när man vill, viss om att
den med samma tålmodiga likgiltighet skall
ligga snällt och vänta, tills man får tid med
den igen. Man går inte ifrån en människa,
som lidelsefullt biktar sig och som på en
gång ursinnigt och bevekande söker få en att
hoppa ur gamla invanda tankebanor och följa
med på en vandring in på nya stigar. Det är
så med Sven Stolpe, han stimulerar oss att
pröva och rannsaka. Han tvingar oss att tänka
i stället för att ge oss en dosis opium.
Läsningen av hans böcker är vad engelsmännen
så vackert kalla ”an adventure of the spirit”.
 |
| SVEN STOLPE |
De yttre händelserna i den nya romanen,
”Madame Sallerin”, äro lätt återberättade.
Den unge man, som förde pennan i
romanen ”I dödens väntrum”, framträder här
qnyo i första person singularis. Han
berättar om hur han efter att nödtorftigt ha
lappat ihop sina lungor på sanatoriet i
Lugano och efter att ha avstått Gisèle åt
doktor Lautensack kommer till Paris febrig
och modlös och föga rustad att åter ta fatt i
de genom sanatorievistelsen avslitna trådarna.
I Paris upplever han en del betydelselösa
intermezzon — berättade utan större
inspiration — samt sammanträffar med en flyktig
bekant från studieåren, docenten Wenner från
Lund. Mötet ger anledning till en del
oför-blommerat beska kommentarer till svenskt
akademiskt liv, i synnerhet sådant det enligt
författarens mening gestaltats i Lund, men
har också den viktigare följden, att den unge
mannen — vad är hans namn egentligen? —
sättes på ett spår, som leder till en liten
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0711.html
