Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: En amerikansk äktenskapshistoria - Johannes Edfelt: Drömmare i pickelhuva - Georg Svensson: Förnäm novellkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Drömmare
i pickelhuva
Hermann Broch: Den romantiske
löjtnanten (”Sömngångare” I). Fxån tyskan
av Torsten Nordström. Bonniers. 4: 75.
Med romantrilogien ”Die Schlafwandler”
har Hermann Broch, österrikare till börden
och en till mogen ålder hunnen man, avsett
att ge en ingående skildring av tre markanta
epoker i Tysklands senare historia. Han har
gått till verket med tysk grundlighet, det vill
i detta fall säga med en aktningsvärd fond av
filosofiskt, politiskt och kommersiellt vetande.
Brochs skildring sätter energiskt in vid året
1888 och gör halt vid 1918 — Tysklands
olycksår framför andra.
Den första delen av denna trilogi
(”Pase-now oder die Romantik 1888”) föreligger nu
i Bonniers gula serie och i mönstergill svensk
översättning under titeln ”Den romantiske
löjtnanten”. Den ger oss en god bild av vad
tysk romankonst av i dag kan och vill. Den
är intim och initierad och må väl kallas
representativ för den genre av
självrann-sakande krisskildringar, som helt naturligt
funnit gynnsammare jordmån i dagens
sönderslitna och uppfrätta Tyskland än
annorstädes. Till sin syftning är Brochs romansvit
monumental, och den ger oss en lika
vederhäftig och allsidig belysning av det maktspel,
som varit underjordiskt verksamt och
förorsakat det slutliga sammanbrottet i
Tyskland, som någonsin någon omständligt
undersökande katastrofskildring med anspråk på
vetenskaplig stringens och relevans skulle ge.
Hjälten i ”Den romantiske löjtnanten” är
den unge Joachim von Pasenow, en
sömngångaraktig karaktär, en drömmare i
pickelhuva. Ett offer för preussisk junkermoral,
naivt upptagen av militärståndets
särställning, ser han med föraktfull förvåning och
av en murbräckas aldrig upphörande slag:
till slut skall dock muren falla och staden
vara prisgiven. Det är en förfärlig bok och
en stor bok. Ty den är sann, hur förbittrad,
hur vild, hur kvalfull den än må vara. I
Förenta staterna är den förbjuden.
Gösta Åttorps
Förnäm novellkonst
Irène Nemirovski: Balen. Två
berättelser. Översättning från franskan av Fulvia
Stiernstedt. Bonniers. Gula serien. 3: 75.
De två långa novellerna i denna volym av
den unga rysk-franska författarinnan till den
häromåret utgivna och mycket uppmärksam-
oefterhärmlig nedlåtenhet på allt som är
civilt och oreglementerat, allt som icke är
privilegierat med dolma och sabel. Han
växer därmed till en symbol för hela sitt
skedes, enligt Broch, naiva militära
för-hävelse och förljugna romantik. En
karakteristisk passus må anföras. Orden äro lagda
i v. Pasenows mun. Kan i själva verket
uniformens idé mera elakt utredas?
”Han hade så när önskat, att uniformen
vore liksom en direkt emanation av huden,
och ibland tänkte han också, att detta var
uniformens egentliga uppgift, eller att
åtminstone underkläderna genom
distinktionstecken borde göras till en del av uniformen.
Ty otäckt var det, att alla ginge omkring
med det anarkiska, som är gemensamt för
var och en, under rocken. Kanske skulle
världen råkat helt ur gängorna, om icke i
sista ögonblicket det stärkta linnet, som
förvandlar skjortan till ett vitt bräde och gör den
olik ett underplagg, uppfunnits för de civila.”
Med sådana spekulationer, säkerligen
typiska för sin tid och representativa uttryck
för den miljö, varur de spontant framvuxit,
sysselsätter sig Brochs hjälte. Hans
passionerade förhållande till Ruzena, en blodfull
och animalisk böhmisk kasinouppasserska,
bildar den röda ränningen i väven, bjärt
kontrasterande mot hans slutliga öde, sådant
det utformas i ett kyligt
resonemangsäktenskap med det aristokratiskt bleksiktiga
drivhusbarnet Elisabeth.
Visst och säkert är, att Hermann Broch på
ett medryckande och intelligent sätt förstått
att ge oss doften av denna sällsamma epok
i tysk historia. Han visar sig vara en
skarp-ögd observatör av ett skede, som latent och
inkapslat bar de sjukdomsfrön, som i tidens
fullbordan skulle bli till så giftiga blommor
och så bitter frukt. Johannes Edfelt
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
