Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN JULKVÄLL I PASV1K
Det hade nu upphört att snöa, och
Karlavagnen tycktes mig susa på sin morgonväg
över östra halvhimlen. Ett vackert norrsken
kastade upp sina sista azurfärgade flammor
över skolternas land, och isen råmade borta
på Stora Einareträsk. Jag vandrade bortåt
den lilla kyrkan, sedan mellan de små, gråa
husen, undrande om människans glädje som
sorg hade enahanda ursprung: en dunkel
känsla av evig, mörk meningslöshet, och
mynnade ut i samma breda flod.
När jag så omsider stod där inne igen,
fann jag husets värdinna och popen sovande
under bordet. På andra sidan bordet låg
skolläraren med skolfröken till huvudgärd. Med
ryggen lutad mot min kamrats knän satt
popens hustru och sov sött med huvudet
vilande på den ena axeln. Han satt
framåtlutad med huvudet hängande över henne.
Husfadern själv snarkade stilla bland sina
hundar.
Då önskade även jag en blund i ögonen
och rullade så in mig i hans päls, lade mig
i ett hörn och somnade omedelbart. När jag
omsider vaknade, var det ljusan dag. De
ryska gästerna hade lämnat huset, och med
ryggen mot elden satt den gode Bölja och
värmde sig, och aldrig hade jag sett honom
med en min som denna morgon. Han ville
att vi snarast möjligt begåvo oss på väg hem.
Det var inte heller annat att tänka på nu, ty
vår under kvällen så gästvänlige värd befann
sig i en sinnesstämning, som gjorde varje
umgänge med honom omöjligt. Han körde ut
hundarna och sparkade efter dem i dörren,
tog därpå den gamla, fula bössan från väggen
och hotade att skjuta oss, om vi ej genast
lämnade hans hus, som vi våldgästat och
smutsat ned. Även hustrun skulle få draga
ali världens väg med oss. För han hade
nog sett, hur hon under kvällen blinkat mot
den långe drasuten Bölja, och önskat att
han, hennes äkta man, varit där pepparn
växte.
Men nu tog hon från honom bössan,
kastade honom sedan in i det andra rummet,
lade honom i en säng där och tog itu med
att kläda av honom.
Snart stodo vi således åter på våra skidor
och gledo nu på frusen snö nedåt dalarna,
nedåt Björnevand, där röken stod ur endast
en barack, som beboddes av Finn-Anton och
dennes hustru.
Och så firade vi resten av julen hos dem.
2. — B. L. M. 10.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
