Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: ”Konungslig lefvernes farlighet” - Hjalmar Gullberg: Konstkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Konstkritik
Sigfrid Siwertz: Lågan. Bonniers. Kr.
7: 50.
Över sin senaste stora roman — den första
efter ”Jonas och draken” — skulle Sigfrid
Siwertz kunnat sätta som motto en liten strof
ur en diktbok, som han utgav för tretton
år sen:
Vore icke döden
vore ej vårt mod,
alla höga öden
hägra på dess flod.
”Lågan” handlar om en konstnär, som
andligen mördas av kritiken och irrar kring med
en riktig revolver i fickan, tills han på en
kyrkogård, ytterligare skakad av att en vän
till honom dränkt sig, plötsligt ser räddningen
hägra för sin syn: idén till konstverket som
skall göra honom berömd och kallas
Dödsskuggans dal. ”Han sög nytt liv av döden”,
heter det.
Eftersom det är Sigfrid Siwertz som denna
gång varierat det gamla temat om konstens
martyrskap, har resultatet inte blivit
lamen-tationer eller självbespegling. Det har blivit
realistisk Stockholmsroman — Siwertz har
länge stått som den erkände mästaren inom
denna speciella genre av svensk prosa. Hand-
alla människor.” Dessa avslutande repliker
bör man kanske helst låta Lagerkvist själv
tolka genom att citera ett stycke ur ”Det
besegrade livet” (1927):
Så som folken segrat över sina förtryckare för att
människovärdighetens ljus trängt ner till dem, för
att de förstått de ej är födda till att förtrampas, så
skall vi segra en gång över livet, med andens vapen,
för att vi fattat att vi är Människan.
Vi skall slita våra bojor, och slavmärket skall vi
plåna ut från vår panna med heligt ljus, ty i oss är
Rättfärdigheten och Kärleken ...
Den förvandlade straffången Iream-Azu
blir i dramat rättfärdighetens redskap, Nadur
kärlekens. ”Konungen” är ett diktverk, fyllt
av visionär kraft och betydelsefull symbolik;
med groteska och blodiga upptåg omväxla
lyriska dialoger om själen och stjärnorna.
Hjalmar Gullberg
lingen försiggår mest i en f. d. lagerlokal,
som till minne av sitt forna ändamål doftar
sill. Där arbetar den unge Sune Cavallin med
sin fru, kallad Gust, på skulpturen Lågan
som skall resas på ett torg i staden. Men det
glada självförtroendet rubbas av misstanken
att han fått beställningen, därför att den
inflytelserike häradshövdingen Taxenberg velat
hjälpa honom (eller rättare hans fru, Gust),
och det hela kompliceras ytterligare för
honom, då han får veta vad som legat bakom
den avlidna fröken Waidenhayns mening med
donationen till torgets prydnad. Han skär
halsen av statyn, gör nytt huvud, vänt åt annat
håll, och laborerar med ny modell ett slag.
Arbetsintensiteten växer, men-på samma gång
tvivlet och osäkerheten. Avtäckningen blir en
stor tragikomisk scen i romanen. Det
stört-regnar (fick inte Siwertz själv häromåret ett
beställt Stockholmsfestspel framfört under
ogynnsamma klimatförhållanden?). Det blir
fiasko.
Nu släpper romanförfattaren fram den
månghövdade hydran: Kritiken. Först den
vederhäftiga konstkritiken, som går som en
spik genom hjältens hjärta. Sedan i tur och
ordning skämttidningarna, insändarna,
revyerna och allmänna opinionen. Med en nästan
kuslig brio skildrar Siwertz det höstliga
Stockholm i ”den bleka avundens, den
reumatiska retlighetens, den iskalla
försmädlighetens, de anonyma brevens,
begravningshyenornas och det giftiga skvallrets kusliga
högsäsong”. Den oskyldige landsortsrecensent
som citerar dessa rader, måste erkänna att
han under läsningen av romanen ryste inför
ifrågavarande interiörer ur huvudstadslivet,
samtidigt som han djupt förnam tryggheten
i att sitta på sextio mils avstånd från centrum.
Men Siwertz har inte bara pekat på
konstkritikens sjuka punkter utan också på
konstnärens. I skapardriftens stunder går han,
blind för allt omkring sig, upp i sitt verk.
Med samma egocentriska måttlöshet ger han
sig nederlagets stämningar i våld, hänger sig
helt åt vad som på freudianskt språk skulle
kallas destruktionsdriften. Han försummar,
bedrar och hatar hustrun. Hela historien om
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
