Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: Människan och tidsandan. Sven Lidman och tidens kulturproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blir man vid en genomläsning av Sven
Lidmans nya bok fullkomligt på det klara med
den skamlöst undermåliga moralen i den
offentliga diskussionen av kulturvärden i
detta land. ”Kritiken” har urartat i
oridderliga och gemena förföljelser å ena sidan,
samvetslösa vänhyllningar å den andra.
Normerna äro ovärdiga eller obefintliga. Om på
något enstaka håll en frisk stämma vågar tala
för idéer och värden, överröstas han
fullständigt av litteraturpolitikens alla sadistiska
kondottiärer. Det är ett skådespel så
förödmjukande, att hela vår kulturhistoria
knappast känner något motstycke.
Sven Lidman behandlar i sin sista bok
ungefär samma ämnen som denna ”kritik”.
Han sysslar med den moderna civilisationen,
med det nya människoidealet, primitivismen,
esteticismen etc. Men vilken skillnad i ton!
Han vill icke till varje pris såra och
deprimera, han undviker personliga anspelningar,
och hans polemik är fullständigt befriad från
alla skymfliga tillmälen och kränkande
insinuationer. I hans utredningar möter man
visserligen ofta en stark indignation, en
flammande kritik och ett upprört patos. Men
affekterna stå alltid i tjänst hos en hög och
ren sak, icke hos futtiga intressen. Han säger
sanningen om alla vår kulturs småskurna och
självbelåtna relativister i en enda sträng
sats: ”De sakna fotfäste på helig plats.” Själv
äger han detta trygga fotfäste och kan
därför tala stränga och dömande ord. Ingen
annan svensk kritiker äger en så stark
moralisk auktoritet, att någon kan reflektera på
att böja sig för hans dom. När Sven Lidman
tar upp till behandling ens egna hugskott,
lyssnar man uppmärksamt som till en
starkare, klokare och bättre människa.
Svensk kulturkritik äger icke en renare
vilja.
3.
Om arten av Sven Lidmans förkunnelse
skall här ingenting sägas — pingströrelsens
evangelium är det gammalkristna och
behöver ingen närmare kommentar. För den
som förvånat sig över att Sven Lidman kunnat
trivas bland alla de rätt enkla gestalter, som
bära upp denna rörelse, bör det ha sitt
intresse att ta del av hans kritik av bröderna.
Anonyma smädande brev förekomma även
inom pingströrelsen, och Lidmans skildring
av den unge broderns hycklade intresse för
att ”broder Lidmans” själ icke skulle ta
skada av den litterära berömmelsen är
vederkvickande att ta del. Båda dessa detaljer visa,
att Sven Lidman har ögat öppet även för de
mindre sympatiska drag i pingströrelsen, som
en utomstående tyvärr lättast kolliderar med.
 |
| SVEN LIDMAN |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
