Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1932
- Recensioner
- Gösta Attorps: Fredrik Böök i Schweiz
- S. B.: En ny Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Tyskland ligger avväpnat, medan dess
grannar stå rustade till tänderna. Antingen
skall Tyskland upprusta eller de övriga
avrusta. Man kan ju alltid hoppas på den
senare lösningen: de faktorer som äro
förknippade med Tysklands ostgräns göra inte
hoppet stort. Blir historiens gång den att
Potsdam ånyo blir ett centrum i Tyskland,
skulle man endast vilja uttrycka en from
önskan att denna nya anda från Potsdam måtte
bli rätt olika den anda som satte sin prägel
på det officiella Tyskland under Wilhelm
den andres tid. Rättvisan fordrar ju genast
att man ber liknande böner för en lycklig
förändring av den anda som för närvarande
härskar i Warschau, Prag och Paris. Ty den
är i långt högre grad i behov av förböner
än vad dess tyska motsvarighet någonsin
varit; det måste medges.
Det första och delvis det andra kapitlet i
Resa till Schweiz utgöra — efter vad
anmälaren tror — det mest betydelsefulla som
skrivits i Sverige på många år.
Gösta Attorps
En ny Engström
Albert Engström: Mot aftonglöden.
Bonniers. 7: 50.
Albert Engström säger på ett ställe i sin
nya bok: ”Jag bär Småland och Roslagen
som ett par gammaldags frimärken
fastklist-rade på min rygg, och där sitta de hur hastigt
tågen än gå.” Småland och Roslagen är hans
aldrig sinande inspirationskällor. Från
Småland och Roslagen komma de bästa
berättelserna i ”Mot aftonglöden” —
Girighetens problem, Älg,
Skärgårdshämnd, En inackordering. Och T a 1
vid en gammal fiskares grav,
som inte är en berättelse men en predikan, är
något av det manligast sköna han sagt på sin
manligt sköna svenska. Den svenska vars
obestridde mästare han fortfarande är. Bland
yngre författare kan på sin höjd en, Harry
Martinson, ta upp tävlan med denna
underbara, märgfulla prosa, som smakar i mun,
som man följer med läpparna vid läsningen.
 |
ALBERT ENGSTRÖM
på rodd mot aftonglöden |
Vad är det som gör att man gång på gång
läser om sådana saker som Älg och
Bergsprängarbal, strängt taget ingenting
annat än anekdoter? Fabuleringslusten
förstås, den frodiga gestaltningsförmågan, men
framför allt språket, som inte är bokstäver
på papper, men en stor berättares levande
ord och stämma. Här finns en historia, ett
litet barndomsminne bara, om värphönan
Lisabetta. Så som den är berättad blir den
ett äreminne, ett monument över småländska
dygder. Lisabetta är sannerligen svensk, lika
svensk som Engström själv.
Det är kärleken till det svenska och det
sköna, eller rättare sagt det sköna i det
svenska som gör en helhet av bokens för
övrigt rätt skiftande innehåll. Det är
resebrev från Schweiz, Italien, Korsika, kåserier,
arga inlägg i dagens frågor, minnen av
bortgångna konstnärer: Zorn, Carl Larsson,
O. A., Döderhultarn — Engström säger sig
aldrig ha träffat den sistnämnde, men jag
undrar om någon har gjort eller kan göra
ett bättre porträtt av den säregna människan
och konstnären? Där är några härliga visor
i folkton, däribland den utmärkta En
ynglings visa:
Ett fat ä fullt ma kössar å ett mä famnatag,
ett fat ä fullt mä tjarlekens ord å lygn å alla slag.
”Mot aftonglöden” är en äkta Engström,
en god Engström, om också inte en av hans
allra starkaste. S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0796.html
