Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Harry Martinson: Ut från hamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka, en och en halv million sådana
nickningar och Atlanten var crossad; jag borde
inte ha rymt från vackra, rena Poljana. Men
din oljetank skrämde mig in i nervernas
djup, Poljana.
De ha druckit sitt kaffe nu och röka sina
damcigarretter; sitta uppflugna på lejdarna
som gibboner i en djungel. Jag samlar in
kopparna och går upp med min bricka. När
jag tar förstemaskinistens kopp tar han mig
med fingret under hakan och spetsar munnen.
Harmen stiger genast, men jag lugnar mig.
Full av tankar går jag upp ur maskinen.
— Så! Sååå!
Kursen ligger mot Antillerhavet.
Floridatången tätnar i vattnen. Plankkrokanen
gungar tung hit och dit i havsrymden. Det
är rätt lugnt men en försenad dyning
fortplantar sig hit från någon storm i fjärran
farvatten. En sådan morgon upptäcker jag
till min häpnad att vi ha en kvinna ombord.
På morgonen gick jag till poppdäcket för
att skära saltkött av ett får i pantryskåpet.
Här nere på poppen var man alldeles dold
av det aktre plankberget, och här, nedanför
den kompakta väggen av blåstämplade
plankändar, stod en dam. Reslig i vinden. Utan
alltför många tankar förstod jag att det
måste vara kaptenens fru.
Hon var vacker, med rena drag och litet
blek hy, hon hade skor av ödleskinn, bruna
strumpor och i övrigt en sportaktig dräkt av
brunt vindtyg. På huvudet hade hon lite på
sned en brun tam o’shanter. Jag bockade mig
sakta för jag hade ingen mössa. Hon log;
gick spontant fram och räckte mig handen.
En ring med en liten turkos glimmade som
en liten barniris på lillfingret. Kindvarm och
överraskad tryckte jag handen. Kände ilsnabbt
över de små vällustigt glatta naglarna.
— Jag såg er i går från båtdäck, sade
hon leende. Ni satt visst och tänkte på något.
Hon talade en mjuk, ren engelska.
Ni såg på sjöfågelns slagsmål kring loggen.
Sen stod ni och tänkte riktigt djupt. Det
såg jag, tillade hon skälmskt.
— Möjligt, missis, sade jag och märkte
i den tystnad som följde hur hon tycktes
tillfredsställd med felsägningen: missis.
— Jag brukar stå här varje dag och se
på propellersjön. Det är så vackert. Det
vackraste är akter om ett skepp. Hon sade
detta med en så omotiverad värme att jag
i hastigheten bara stammade något fånigt
litet svar, som gick ut i vinden.
— Perhaps —
Hon såg in i Cherubloggens roterande
hjul och in i mätarmekanismens vita tavla,
där visaren kröp omärkligt under glaset.
När jag återvände ur pantryskåpet och
skulle gå, hejdade hon mig och sade till min
häpnad:
— Ni är välkommen hit någon kväll. Jag
menar — Ja, ni förstår, jag har min hytt
här i popphuset. Hon slog med handen på
en av glasventilerna och då såg jag att hon
verkligen måtte bo där inne. Den lilla
tofsgardinen var ingen ångbåtsgardin, men
broderad med små personliga önskefåglar med
tafatta vingar.
— Ja, tack, jag kommer gärna någon
kväll, sade jag, utan att klargöra för mig vad
saken egentligen innebar.
På vägen över plankberget kom allt för
mig i ett plötsligt ljus liksom det andra jag
börjat skymta i detta fartyg.
Ni är välkommen hit någon kväll. Jag var
rävaktigt lycklig när det återklingade inne i
mina undertoners labyrinter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
