Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 30 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Elis Andersson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ansvar klarlägga Eder egen ståndpunkt? Hur
ställer Ni Eder till en för en tid sedan synlig
anklagelse att kritiken för dess utövare mer och
mer blivit ett medel att skriva av sina egna
”komplex”?

3. Vilken åsikt har Ni i den gamla debatten om
huruvida skapande dikt a priori är överlägsen
kritisk framställning som uttrycksmedel för en
personlighet?

4. Anser Ni att några olägenheter äro förenade med
den moderna pressens sätt att uppmärksamma
litteraturen och vilka åtgärder skulle Ni i så fall
önska se vidtagna för att ett bättre tillstånd
måtte uppstå?

ELIS ANDERSSON Kritikern skall ge klart besked om boken, inte rätta krior eller servera moralkakor.

Varje hederlig bokrecensent, som en
semestermånad satte sig ned och allvarligt
besinnade sina gärningar och ogärningar under
ett gånget år, skulle förmodligen bli en
smula melankolisk. Han skulle hitta många
meningar, som icke exakt uttryckte, vad han
ville säga. Han skulle upptäcka mycket osagt,
som han hade bort säga. Ur det gångnas
aska skulle förmodligen uppstå goda
föresatser med breda vingar — planer så
omfattande, att de vägra att tränga ihop sig på
en tidskriftssida.

I den dagliga gärningen blir programmet
åtskilligt vingklippt av tid och
omständigheter. Grundligheten blir mindre än man
föresatt sig, och orden vägas icke alltid på
guldvåg. Detta ligger gudnås i
dagsjournalistikens natur. Där gäller det att göra så
gott man kan på den tid, som står till buds.
Konturerna för det dagliga
aktionsprogrammet kunna kanske rentav rymmas i svaren
på edra frågor.

1. Dagskritikens viktigaste uppgift torde
väl vara att stimulera intresset för böcker,
som kritikern själv stimulerats av. Den skall
så exakt som möjligt angiva bokens art, och
den skall söka ge tidningsläsaren nyckeln till
det väsentliga i bokens innehåll. Någon
betygsättning utöver det totalintryck av boken,
som recensionen kan förmedla, torde vara
alldeles överflödig. Kriarättande recensioner
lära i stort sett sakna varje mission, då
författare, som ha något att säga, själva måste
finna sin form. Att spilla krut på litteratörer,
som skriva för skrivandets egen skull, är
missbrukad mannakraft. Journalistiskt
tacknämligt lär det vara att arrangera spaltlånga
avrättningar av dåliga böcker. Hängningar
ha i alla tider varit publiksuccéer. Kritikerna
borde dock hålla sig för goda att gå hyenorna
till handa. En annan sak är, att kritikerns
samvete ibland tvingar honom att söka
dimensionera dilettantism, som vänkritik och
förlagsreklam blåst upp till ”äntligen en
svensk roman” eller något liknande. Någon
gång kan han också känna ett behov att
fungera som slaven på Caesars triumfvagn,
om Caesar röjer anlag för översitteri och
nonchalans. Sådant händer, och då må han
gärna viska högt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>