Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilt framstående. När en stackars fader- och
moderlös gosse, man beskyddat, går om en och blir
mer än man själv eller ens barn någonsin varit
eller kan bli, då är det i själva verket mycket
mänskligt, att på läpparna kommer en erinran om forna
lyckligare tider. —— Men religiositeten? Ack,
herregud, den stora religiösa väckelsen låg nu så långt
tillbaka i tiden. Pensén hade hunnit degenerera och
åter bliva styvmorsviol.
Ja, värden petade sig alltså i näsan, värdinnan
erinrade om hur gamla Fia legat på golvet och
skurat, och gästen skröt fullkomligt hänsynslöst med
sina triumfer på konserttribunen. Nog fick
värdfolket ordentligt i sig, att Hans Maj:t Konungen
med uppvaktning bevistat två av hans konserter.
Sedan skildes de. Egon gick bort och kastade en
blick på kyrkan, där han var född. Då han reste,
var han fast besluten att aldrig återvända till sin
födelsestad och att heller aldrig tala om den. Några
glas vid ankomsten till Stockholm hjälpte honom
att nödtorftigt glömma.
Egon Phalander stod endast i början av sin bana.
Konstnärer inom andra fack ha det lugnare än
sångarna. En sångare kan inte dagen efter sin seger
peka på verket och säga: ”Detta har jag skapat.”
(Det skulle i så fall vara på en skröplig
grammofonplatta.) Då sången har förklingat, finns den inte
mer; i morgon sjunger sångaren lika vackert,
kanske vackrare än i dag, men hur blir det i
övermorgon? Sången är bunden i stoftet, av jord är
den kommen, jord skall den åter varda den är
flyktig som mänsklig skönhet.
Egon kände starkt, överdrivet starkt, att hans
talang var förgänglig, att det var möjligt, att han i
många, många år skulle överleva sin stämma. I
sina tankar sysslade han mycket med en historia, som
en älskvärd person berättat för honom. Det var en
gång en rysk tenor, som strålade som en sol. Då
han var 29 år gammal, och livet tycktes le mot
honom, blev han en afton hes. Läkarna konstaterade
en lindrig halsinflammation. Men det var det inte.
Det var något annat. Vad det var blev aldrig riktigt
utrett. Men rösten var för alltid borta. —— Gräsligt!
Gräsligt! Vilka tvångstankar. Endast alkohol kunde
döva dem.
Under buller och bång och bråk, och under
intriger om stipendier, utmärkelser, roller, gager
och allt varom det kan intrigeras gick Egon så
sin strålande bana fram. Själsligen var han knäckt
alltifrån begynnelsen, men det visste ingen, ingen
anade det, inte ens han själv. Han var skenbart
utomordentligt vital och sprudlande. I grunden var
hans energi ingenting annat än ångesten, som kokade
och bubblade i honom. Han ville ständigt uppträda,
bli applåderad, omtalad, stå i tidningarna, få
blommor, överösas med beröm och komplimanger och
ovationer. Redan vid sin debut hade han fått allt.
Det bästa som sedan kunde sägas om honom var,
att han förblev sig lik.
Egons debut som operasångare blev ingalunda
samma succé som konsertdebuten. Den dramatiska
aktionen var alltför underhaltig. Men en stor
framgång var den likaväl, ty skönheten, djupet, glansen
i hans röst förfelade aldrig sin verkan. Strängt taget
var det endast en, som blev besviken. Det var Egon
själv. Hans första fenomenala framgångar hade för
alltid förvridit huvudet på honom. Det minsta lilla
missljud i hyllningsbruset gjorde honom utom sig.
Ibland trodde han, att det var hans triumfer, som
utmanat avundsjukan, och att man nu förföljde
honom, ibland befarade han, att hans röst höll på
att försämras, men hur han än uppfattade
situationen, förtvivlad blev han alltid.
Resten av hans liv blev ett enda långt lidande.
Liksom han i allmänhetens och pressens hållning
endast intresserade sig för klandret och vräkte
blommorna åt sidan, märkte han hos människorna, han
mötte på sin väg, mer och mer det fientliga och
illvilliga och tänkte mindre och mindre på sina
vänner, gynnare och beundrare. Hans själ var inte
stark nog för att han skulle kunna uthärda
ensamheten, han måste ständigt vara omgiven av pratande,
festklädda människor, ständigt vara bortbjuden och
röra sig i vimlet. Detta beredde honom nya lidanden.
Enfalden och okunnigheten i hans konversation voro
i största allmänhet stora nog att göra honom till ett
åtlöje; därtill kom att hans mun flödade över av
det hans hjärta var fullt, han kunde icke låta bli
att tala om sin konstnärliga storhet. Egon märkte
själv, att han blev en driftkucku, varhelst han visade
sig. Han led, men övergiva sällskapslivet kunde han
ändå icke. Ensamheten var dock värre; vad hade
han för glädje av sin konstnärliga storhet, när han
inte hade publiken omkring sig? Det fanns bara
en människa, som han gärna velat bli kvitt: Tant
Aline. Han försökte en gång, men hon lät honom
då höra Sanningen om Egon Phalander, och den var
så ryslig, att han började gråta. Därefter fick han
hålla på att be henne om förlåtelse, ända tills hon
dog. —— Hans alkoholförtäring stegrades oavbrutet.
Ur ekonomisk synpunkt kunna konstnärskaraktärer
delas i två huvudgrupper: de glada slösarna och
de nervösa samlarna. Egon hörde avgjort till
samlarna. Hans girighet blev ryktbar. Alla finansmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
