Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tecken på en våldsam och obehärskad sorg. Det
var ett hysteriskt anfall. Det var en liten skandal.
Nere i kyrkan såg man på varann och viskade:
”Divalater.” —— ”Men i alla fall klokt av honom
att vänta med gråten, tills han hunnit sjunga sin
sång.”
En sanningsälskande människa kan nog icke
bestrida, att Egon verkligen var så förvriden och
grundfördärvad, att han tyckte det var roligt att
gråta inför publik. Man hans förtvivlan var
likafullt äkta. Kanske hade han börjat med
krokodiltårar, varit sin egen regissör och velat spela den
sörjande protegén; han föll ur rollen och började
gråta på fullt allvar.
Blommorna, ljusen, altaret som lyste där borta
i koret, allt detta hade gjort Gud aktuell för Egon.
Han stod och skyllde ifrån sig. Han ville förklara
sin svaghet med tant Alines styrka. Om hon där
nere i kistan varit annorlunda, så hade han blivit
annorlunda. Gud give, att de aldrig hade träffats.
Hon hade lockat och tubbat honom, ja, det hade
hon gjort. Hon hade tagit ifrån honom hans
sångarglädje. Aldrig hände det honom mer, att han tyckte
det var roligt att sjunga för sig själv, att sjunga
i ensamheten. Reklam och affischer på
annonspelare och blommor och pengar, pengar, pengar
—— prostitution! Bevara ditt hjärta rent, ty
därifrån utgår livet.
Egon Phalander följde icke sin välgörarinna till
graven. Han fördes hem i en bil. Just då
gästspelade han i Stockholm, och på kvällen skulle
han ha uppträtt på Operan. Salongen var utsåld,
men de röda lyktorna tändes ej, ty över
teateraffischerna var klistrad en röd lapp, som
tillkännagav att kvällens föreställning inställdes på grund av
herr Egon Phalanders hastigt påkomna indisposition.
Divalater, sades det igen. Ingalunda. Herr
Phalander var så indisponerad att han t. o. m. saxade
med benen, då han vandrade av och an i sitt rum
på Hööghjelms pensionat.
Ingenting här på jorden blir som man tänkt sig.
Egon hade trott, att han vid tant Alines bortgång
skulle känna en stor lättnad. I stället blev det sorg,
och en saknad, som växte för varje dag. Hon hade
dock alltid arbetat för hans bästa, med lidelse
intresserat sig för hans framgång. Det gjorde nu också
impressarion, men den boven utsträckte ju sitt
intresse även till vinsten. Det kunde omöjligt bli
detsamma.
Under sina sista år uppträdde Egon icke i operor;
det var honom alltför ansträngande. Han företog
konsertturnéer. Mycket pengar förtjänade han också
på att sjunga för de stora grammofonbolagen, ty
sitt grepp över den stora publiken behöll han livet
ut. Ryktet om hans alkoholvanor och hans
gnidighet spred sig sakta men säkert över två kontinenter,
och dessa hans egenskaper åstadkommo mycken
förargelse och tidsspillan för många impressarier
och konsertbolag. För att nu inte tala om de
lidanden och besvikelser de åsamkade hotellportierer och
internationella demimonder.
Vår store Egon Phalander fann som bekant sin
bane i Tyskland. I en stor stad (Egon visste
knappast vad den hette och var den låg) hade han firat
en konserttriumf och inhöstat sina pengar, och hans
impressario hade rest i förväg till nästa stad för att
förbereda nästa konsert, nästa bifallsstorm och nästa
penningskörd. Egon hade fruktansvärt tråkigt. Han
satt ensam i hotellets matsal och arbetade på
vanligt sätt för att få fram ro, lycka, glädje, inre
tillfredsställelse etc. Som tilltugg serverades sex rätter
mat. Egon bläddrade i vinlistan, rättade på
knapphålsblomman, fingrade på sin svarta halsduk, stirrade
Bonniers
Litterära Magasins
pristävlan
om en roman på fyrtio sidor i tidskriftens
format (c:a 25,000 ord).
ha pris 1 500 kronor,
2:a pris 750 kronor,
3:e pris 500 kronor.
De tre prisbelönta manuskripten komma
dessutom att mot särskilt överenskommet
honorar utges i bokform. Första pristagarens
roman publiceras i tidskriften.
Tävlingsfiden utgår 1 Juni
1933.
Närmare upplysningar i vårt
decembernummer 1932 eller på begäran från redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
