Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- Erik Asklund: Fullsatt spårvagn. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i vagnen för att varna kvinnan. Nu skulle
det ske, nu kommer han att skjuta henne!
Nej, tänkte han sedan, vad angick det
honom. Om han sade till henne, kanske hon
skulle bli hysterisk, börja skrika och ställa
till med något obehagligt. Bäst att hålla sig
lugn så att inte de andra märkte något.
Han gick långsamt tillbaka till
plattformen. Vagnen var fullsatt, han såg
glimtvis över de ståendes huvuden på bakre
plattformen den lilla bilen, som sakta körde med
i trafikströmmen, vilken stoppats upp av den
röda lyktan vid Kungsgatan. Vagnen hade
en bits försprång och detta hade väl hindrat
mannen från att utföra sitt dåd. Dessutom
var det ju mera riskabelt på de större,
trafikerade huvudstråken. Han ville väl vänta
till ett lägligare tillfälle.
Detta tänkte konduktören medan vagnen
rullade vidare, mot Norra Bantorget, uppför
Upplandsgatan. Kvinnan satt fortfarande i
samma ställning och intresset omkring henne
hade stannat av en smula. Man fann det inte
längre så märkvärdigt att en dam satt
barhuvad i en spårvagn, fast det var mitt i
vintern. Det blev i längden inte så värst
intressant av att sitta och se på detta.
*
Vid Norra Bantorget kiev en kontrollör
på. Konduktören såg honom i god tid, gick
snabbt fram till kvinnan, böjde sig en smula
ner över henne och sade:
—— Jag måste ha avgiften nu!
Kvinnan såg upp. Det var som om hon
blivit väckt. Hon stirrade oförstående på
konduktören, på de kringsittande, hennes
ansikte fick ett uttryck av häpnad och oro.
Konduktören stod framför henne med
framsträckt hand.
Så gick det upp för henne var hon befann
sig. Hon grep konduktörens arm.
—— Jag glömde alldeles, mumlade hon.
Och så var det som om hon åter sjönk in
i sig själv och glömde alltsammans omkring
sig.
Konduktören såg på henne.
—— Ni får gå av, sade han.
Hon lyfte långsamt huvudet, reste sig
sedan, sakta, tungt och blev stående bredvid
konduktören. Han steg åt sidan för att lämna
plats. Kontrollören hade allaredan börjat
syna de längst bort sittandes biljetter.
Kvinnan högg tag i en av stropparna i taket,
vaggade fram och tillbaka. Så sjönk hon med
ett stönande tillbaka på sin plats igen.
—— Jag kan inte ... mumlade hon.
Konduktören rev häftigt en biljett från sitt
block, räckte den till kvinnan utan ett ord
och skyndade sedan mot bakre plattformen.
Vagnen stannade vid en ny hållplats.
Kontrollören kom fram, tog kvinnans biljett och
lämnade tillbaka den med en artig honnör.
Kvinnan såg ett ögonblick ut som om hon
befriats från något tungt och tryckande. Hon
log tacksamt mot konduktören när han kom
tillbaka och försjönk efter en stund i samma
apatiska orörlighet som förut.
När kontrollören gått och en del av
passagerarna utrymt bakre plattformen såg
konduktören att mannen i bilen fortfarande
följde efter spårvagnen. Några äldre, smala
män i svarta kläder med paraplyer och var
sin liten tunn bok i handen, hade stigit på
vid Kungstensgatan. Deras bleka ansikten
skeno som skalen på en sorts äpplen, som
vita astrakaner. De stodo tryckta intill
varandra och samtalade lågt.
—— Det var Jesus, sade en av dem plötsligt
med hög röst.
De omkringstående vände sig om och
stirrade.
—— Ja, det var Jesus, halleluja! sade en
annan, tryckte händerna hårt mot varandra,
lyfte huvudet och slöt ögonen. De
bredvidstående hade genast sitt omdöme färdigt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0098.html
