Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För resten har det litterära intresset vid
årsskiftet huvudsakligen rört sig omkring
journalistiken, och jag avser då särskilt de
litterära veckotidningarnas journalistik. De
förnämsta veckotidningarna i London äro för
närvarande ”The Spectator”, ”The Weekend
Review", "The Saturday Review", "The New
Statesman” och twopennytidningarna ”John
0’London’s Weekly" och "Everyman". Av
dessa är den lilla ”John O’London’s” utan
jämförelse den mest blomstrande, ett
intressant fenomen, till vilket jag strax skall
återkomma. ”The Weekend Review” och ”The
New Statesman” äro de intelligentaste, ”The
Spectator” den mest gedigna och ”The
Saturday Review” i dess nuvarande gestalt sådan
att ju mindre man säger om den desto bättre.
”The New Statesman”, som fick sin form av
Bernard Shaw, Clifford Sharp och några
andra, har varit utmärkt från första början,
men är ofta bitter i tonen och ibland
irriterad och grälsjuk. Under sista året har den
innehållit några utomordentligt fina litterära
artiklar under mr Ellis Roberts
redaktionsskap, men han har nu lämnat tidningen och
mr David Garnett har inträtt i hans ställe.
Det skall bli ytterst intressant att se vad
Garnett kan åstadkomma med tidningens
bokkritik. Jag hoppas att han icke låter den
uppslukas av en viss skolas profeter, att han icke
kommer att upplåta dess spalter för
societetsdamernas amatörkvickheter och att han själv
kommer att skriva så mycket som möjligt
i den.
Den mest underhållande litterära
veckotidskriften just nu är otvivelaktigt ”The
Weekend Review”. Dess redaktör, mr Gerald Barry,
är ett formligt redigeringsgeni. Varje sida i
hans tidskrift är stämplad av hans egen
personlighet, men han har därför aldrig lagt
band på sina medarbetares rörelsefrihet. På
sätt och vis är den den modigaste tidningen
i England och har fäst uppmärksamheten på
många orättvisor, liksom den på ett trevligt
sätt gycklat med en hel massa gravallvarliga
personers göranden och låtanden. Mr Barrys
politik har alltid varit att samla omkring sig
ett antal medarbetare som skriva regelbundet
varje vecka. Mr Ivor Brown, en av Englands
tre bästa teaterkritiker, skriver om teater,
mr Hartley, enligt allmänna meningen den
bäste skönlitteräre recensenten, skriver om
nyutkomna romaner, och mr Wellby är den
förnämste recensenten av allmän litteratur.
Tidskriftens särmärke är emellertid dess
humor, och jag önskar att mr Barrys litterära
handlag vore lite mera till finnandes i
modern journalistik än vad som nu är fallet.
Vad som enligt min mening för närvarande
behövs i England mer än något annat är en
illustrerad månadstidskrift, hållen i samma
anda som mr Barrys veckotidning: allvarlig
men icke för allvarlig, underhållande, alltid
med goda illustrationer, goda skönlitterära
bidrag och den bästa möjliga
recensionsavdelning. Men det lönar sig föga att hoppas
på något sådant i detta ögonblick. Alla slags
magasin befinna sig i ett mycket dåligt
tillstånd, och ändå visar ”John O’London’s”
framgång, att det verkligen finns en stor
publik för en billig men välskriven litterär
tidskrift. ”John O’London’s” var en gång,
skulle jag tro, Askungen i den grupp
tidskrifter, till vilken den hörde, men är nu
den förnämsta stöttepelaren i gruppen. Såvitt
jag känner till saknar den motsvarighet i
alla andra länder. Den behandlar hela den
samtida litteraturen, innehåller regelbundet
artiklar av de bästa levande författarna och
redigeras med stor takt och klokhet. För
närvarande tror jag den har en spridning av
ungefär 80 000 exemplar i veckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
