Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Lyriska debutanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Elof Svenning: Rämnan mot rymden. Bonniers. 2: 75.
I "Rämnan mot rymden" av Carl Elof
Svenning heter inledningsdikten inte ”Lycka”
utan ”Liv”:
Vi måste klä oss nakna,
om livet ska vakna.
Vi måste gå här bara
i tiggarskara.
Strofens första hälft för tankarna till
professor Johan Almkvists förkunnelse, dess
andra till Pär Lagerkvists, sådan den
exempelvis utformats i hans sista drama om
konungen som blir tiggare. Programmet om
nakenhet och armod, som väl också borde
omfatta kravet på enkelhet i uttryckssätt och
stil, håller poeten tyvärr i det följande inte
fast vid med någon större konsekvens. Om
sin egen diktning skriver han på ett ställe:
Men kanske lyran i min andes träd,
rörd av en vilsen vind, stundom också klingar
med toner som smattra mot er smedjas städ
och smida edra armar till vingar.
Den av vinden rörda lyran i andens träd,
vars toner smida våra armar till vingar: här
skramla det konventionella poetiska
bildspråkets mest utslitna och, som man trodde,
numera avlagda gottköpsprydnader tomt mot
varandra. Lika långt från all slags lyrisk
nakenhetskultur är man i de avancerat
modernistiska dikterna, som bilda huvudsumman
i Svennings samling. De gå i Lundkvists och
Martinsons stil men sakna både den
förstnämnda förebildens kraft och det musikaliska
brus, som gör varje dikt, även den
obegripligaste, av Harry Martinson så underskön.
Det framgår, och måste erkännas, att poeten
nedlagt mycken energi och ambition i sina
försök inom denna genre. Men det är inte här
han har lyckats utan i några stycken nakna
och osmyckade poem, som i ton och stil sluta
sig till inledningsdikten och förverkliga dess
program. Dit hör den fyndiga och
djupsinniga ”Moraklocka”, som i all sin yttre
enkelhet kanhända är det bästa i boken. Dit hör
också de korta rader, som daterats 1927:
Ett rop i natten
—— en nödställd förgås ——
Hela huset väckes:
Ska en människa dö?
Ett rop i natten,
ett rop ur en själ ——
Alla öron lyssna
i ordlös skräck.
Ett rop i natten
—— men ingen hjälp.
Ty det ropet kom
ur de djupaste djupen.
dit blott en kan nå.
Eva Wessel: Kväll. Bonniers. 2: 50
Sist bland debutanterna, tagna i
bokstavsordning, kommer Eva Wessel. ”Vi äro barn
av en sen tid”, säger hon på första raden
i ”Kväll”. Det mesta i hennes bok verkar
försenad adertonhundratalsromantik. Hon gör
ballader i Heines maner (”Till minnet av en
död”, ”Helfärd”), sjunger i folkvisestil om
prinsessor som sitta i torn och längta, eller
låter kvinnogestalter ur historien passera
revy: Mona Lisa, Jeanne d’Arc, Birgitta,
Katarina Stenbock. Det är egentligen först
i slutet av samlingen vi få höra Eva Wessel
tala med egen röst. Där har hon bara ett
enda ämne att komma med, men ett mycket
stort och viktigt sådant: Döden. Det är inte
fråga om lek; vi få veta vad det gäller i
”Väntans tid”:
I dag har jag fått visshet, vad som göms inom mig:
döden.
Mer glad blev ingen mor att känna barnets första
sprittning.
Nu väntar jag, som hon, en tid av tyngd och möda.
en kamp, den fruktansvärda, sista,
och sedan ljuv befrielse och vila.
Inför en dylik poetisk förklaring, framsagd
med så mild och vacker stämma, måste
kritiken förstummas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0144.html
