Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Parnassen i fågelperspektiv - Sven Stolpe: En teatermans anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid göras, och jag kan inte se, att
Strömbergs indelningsgrunder äro sämre än några
andra. Ytligheten går obestridligen ut över
flera av tredjerangsförfattarna, vars boktitlar
då och då ge upphov till väl lättfunna
kvickheter. De bli också instoppade lite vårdslöst,
där det finns hål att fylla igen. Men annars
måste man skänka sin obetingade respekt åt
den möda, med vilken Strömberg trängt in i
och sökt tolka författare, som stå hans kynne
fjärran. Olof Högberg, Martin Koch och Erik
Blomberg ha för att nämna tre exempel fått
sina betydelsefulla platser i utvecklingen väl
klarlagda och blivit uppskattade till sina
rätta mått. I karakteristiken av ”Den fångne
guden” tycks han dock ha glömt, att där
finns en liten dikt som heter ”Blott
evighetens ångest”. Jag vet för övrigt inte, om vi
riktigt gjort klart för oss den sällsynta
kraftkälla, som ligger i den samtidiga tillvaron
av Pär Lagerkvist och Erik Blomberg, två
så djärva och originella tankediktare. I deras
utveckling under inbördes attraktion och
repulsion ha vi av allt att döma det mest
spännande momentet i vårt andliga liv just
nu. Ypperligt är också Hjalmar
Bergmanporträttet, tidigare utfört i större format i
Ord och bild. Jämte en liten specialstudie
i Hans Larssons sista bok är detta nog det
bästa som skrivits om det största litterära
geniet på denna sidan sekelskiftet. Hans bild
pryder, som sig bör, bokens omslag.
Den inledande behandlingen av nittiotalet
är ju bara avsedd som en löst skisserad
bakgrund för det följande och bör som sådan
bedömas. För Selma Lagerlöfs del måste man
dock beklaga, att författaren inte hunnit
tillgodogöra sig Stellan Arvidsons bok, det
märkligaste bidrag till belysning av
nittiotalets idéer vi på länge mottagit. Han hade
då knappast kunnat beteckna Levertins
karakteristik av hennes diktargärning som ”genialt
träffsäker”. Tiden börjar nu snart bli mogen
för en grundlig upprensning av begreppen
åttio- och nittiotal. Tendensen går för
tillfället mot utplåning av de idéhistoriska
gränserna, i den riktningen peka Svanbergs,
Arne Munthes och Arvidsons resultat rörande
respektive Heidenstam, Fröding och Selma
Lagerlöf. Motsägelser lära ej utebli.
Svårligen kunna dock några givande
utgångspunkter sökas i Strindbergsfejden 1910—11,
som i Strömbergs bok får en skarpt markerad
plats såsom åttio- och nittiotalens stora
slutuppgörelse. Det var ju en sammandrabbning,
där det principiella trädde i bakgrunden till
förmån för ett ömsesidigt utbyte av direkta
plumpheter. De stora nittiotalsförfattarna
gingo mest skamfilade ur fejden, det är Kjell
Strömbergs domslut, men detta moraliska
omdöme visar hur lite lämpad hela fejden är
som utgångspunkt för en sakligt idéhistorisk
undersökning. Intressantare hållpunkter ger
Strömbergs framställning av ”nittiotalets
idéer” såsom politisk verklighet i den
hammarskjöldska regeringen, ett beaktansvärt om
än något löst framkastat uppslag.
Retade av de stundom nasalt överlägsna
tonfallen i Strömbergs bok ha åtskilliga
kritiker anslagit samma ton tillbaka. Det är
orättvist, ty det är dock en både nyttig och
ovanligt njutbar handbok han skänkt oss.
Dess deskriptiva metod kompletteras positivt
och negativt av Olle Holmbergs konstruktiva
i hans stora essay ”Från Hjalmar Söderberg
till Pär Lagerkvist”. Försiktigare och —— till
sist —— pålitligare än båda är Gunnar Castrén
i Schück-Warburgs sista del. Hans föredöme
ger mig rättighet att såsom mer än en utopi
beteckna den finlandssvenska litteraturens
inkorporering med den svenska Parnassen. Det
svenska språkområdet är sannerligen inte så
stort och rikt, att vi ha råd att betrakta en
del av dess produkter som vilken främmande
importvara som helst. I framtiden skall inte
en handbok över den svenska litteraturen
kunna skrivas, utan att den finlandssvenska
är med. Sven Rinman
En teatermans
anteckningar
Per Lindberg: Kring ridån. Studier i
teaterns utveckling under femtio år.
Bonniers 1932. 7: 50.
Teatern är i Sverige ett borgerligt
sällskapsnöje, av gammalt kombinerat med en
bättre supé. Därav följer, att föreställningen
måste sluta i god tid före stängningsdags,
att pjäsen skall vara lättsmält och utan
störande inslag, och att intrycket skall snabbt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
