- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
66

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: En teatermans anteckningar - S. R—n: Katolskt reportage

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


är en helt annan än den man ger sig på egen
hand —— det är först med den som teatern
fyller sin kulturella funktion. Att förvandla
sig själv till en del av det stora livet, att
växa så man slår hjässan i himlavalvet och
fantasien får en överblick av tillvaron och
människan äntligen begriper en smula av sig
själv eller begriper, att det överallt finnes ett
outtömligt något att ösa nya krafter ur! Till
dylikt krävs det, att man samlar ihop själslig
kraft från många håll. Och just för det är
teatern till! Den samlar kraft från många
håll —— genom sin apparat av skådespelarnas
samspel, diktarens och regissörens samspel
och alla de mångas medlevelse i salongens
jättegryta. Det är dock något annat än att
sitta och se bilder på en duk —— det är dock
något annat än att läsa ord i en bok. Det är
att lyftas i ett idéernas flygplan till en
stegrad samvaro med livet och dess bestående
värden. Människor borde samarbeta mer än
de göra. Inte bara till att förgöra varann
i krig. Men till att uppleva starkare, hetare
och mer ideala umgängesformer med livet.
Det är en sådan umgängesform en teater
skall vara. Vad skulle det eljest tjäna till
med teaterns hela apparat? Och varför i
fridens namn skall statsmakterna understödja
teatern, om inte för att den skall fylla denna
sin moraliska funktion?”

Nej —— varför?

Per Lindbergs bok predikar i heta,
intensiva tonfall en teaterkonst, som är radikalt
motsatt den nu dominerande, och det är ett
allmänt intresse av största vikt, att denna
levande teatertanke snarligast får slå rot; en
mycket stor uppgift väntar den. Skall den
litterära kulturen kunna bli något mer än en
leksak för sysslolösa borgare, måste själva
diktens och teaterns begrepp omtolkas i en ny
social anda. Per Lindberg, som känner
Ryssland, vet vad teatern kan betyda. Hans
exempel når vida längre. I hela sin syn på kulturens
sociala dimension representerar han något av
det värdefullaste i en ny tid. Det är folk av
hans typ vi behöva på alla kulturområden i
Sverige — starka, djärva och klarsynta
personligheter som frigjort sig från det
akademiska viktighetsmakeriet för att själva skapa
kulturvärden för större cirklar av nationen
än de impotenta förståsigpåarna,
specialisterna och de nöjeshungriga middagsätarna.
Ingen annan svensk teaterman skulle så
levande ha kunnat skriva denna fängslande
bok om teaterns väg mot större uppgifter.

                        Sven Stolpe

Katolskf reportage



Laura Petri: Min katolska bukett.
Bonniers. 6: 75.

Mången siare förkunnar, att kampen om
människorna så småningom kommer att stå
mellan katolicism och bolsjevism, de
organisationskraftigaste extremerna i samtiden.
Vare sig detta är sant eller inte, borde alla
bidrag till kännedomen om våra dagars
katolicism mottagas med tacksamhet. Laura
Petris bukett är i detta sammanhang av värde,
även om man tycker, att hon plockat sina fina
blommor lite vårdslöst ibland. Den växt hon
speciellt är på jakt efter är ”helighetens vita
lilja”, som hon finner föra ett tvinande liv
i de protestantiska länderna. Det beror ju
alldeles på vad man har för helighetsideal.
En och annan av de liljor författarinnan
plockat förefaller inte fullt så frisk, som hon
själv tycks ha tänkt sig. Det är det kvinnliga
inslaget i katolsk religiositet, som hon mest
betagen har stannat inför. Men hon har också
med glödande nit intervjuat jesuitfäder,
barfotamunkar och kyrkorättsexperter vid kurian
(mest om celibatet och möjligheterna till
skilsmässor). Hennes varma strävan att finna
det bästa, det ljusaste tycks verkligen ha
mötts av ett hos många fromma själar
levande, hjärtligt ekumeniskt sinnelag.
Intrycket störes tyvärr av författarinnans
bristfälliga stilkänsla (i både inre och yttre
mening). Vad hon meddelar av sina samtal
med katolska koryféer blir därigenom ofta
allt annat än givande: ”Var det roligt att
vara jesuit?”, som naturligtvis får det
automatiska svaret ”Härligt, det härligaste på
jorden”; annat att förtiga. En del latinska
citat hade nog också tarvat närmare
granskning före tryckningen. Intrycket av boken
blir alltså blandat, men det är en ganska
ovanlig och intressefångande blandning.

                        S. R—n

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free