Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- Recensioner
- Paul Gemer: Lytton Strachey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lytton Strachey
Lytton Strachey: Tre gestalter. Till
svenska av fil. kand. Ragnar Sjöberg.
Hökerbergs. 7: 50.
”Eminent victorians” utkom 1918 och var
den bok, med vilken Lytton Strachey vann
världsrykte. När nu tre fjärdedelar av detta
verk utgives i svensk översättning under titeln
”Tre gestalter”, kan man fastställa, att delen
i ett avseende är lika med helheten: den bär
mästerverkets prägel.
Lytton Stracheys förhållande till den
victorianska tidsåldern var av komplicerad art.
I boken om drottning Victoria finns det
partier av varm och hängiven
karakteriseringskonst, men det finns också påfallande
många sidor, som utmärka sig genom att
vara på ett fint och utsökt sätt skandalösa.
”Tre gestalter” är ett arbete med samma
signatur. Det utgöres av tre biografier, av
vilka den första behandlar Florence
Nightingale, hon, som för traditionen står som
ängeln från Skutaris sjuksalar, skaparinnan
av den moderna sjukvården. Men en ängel
var hon icke, säger Lytton Strachey. Hon var
en människa, besatt av en demon; hon var
en kvinna, som på några få år framtvingade
en helt ny organisation, som med oerhörda
fordringar drev sina medhjälpare i döden
och, själv döende, utförde ett gigantiskt
arbete. Hon var vidare en äkta victorian, som
då händelserna gingo henne emot, satte sig
ned för att i teologiska essayer göra upp sin
sak med Gud. Om den andra av dessa essayer
yttrade den artige historikern Froude, ”att
den var ännu djupare än den första” och
till-lade : ”Jag kan inte säga, hur renande sådana
skrifter verka på oskolade intellekt.” Den
mindre artige, mera uppriktige Carlyle
mumlade något om ett vilsegånget lamm, som står
bräkande på ett berg. Teolog var hon icke,
men en lidelsefull empiriker, i sin krafts
dagar en mager gestalt, behärskad av en allt
övervinnande vilja, sträng mot sig själv och
sträng mot andra. Det blev hennes öde att
förvandlas till en fet och sentimental gumma,
som icke ägde någon riktigt klar uppfattning
om denna världens ting, och som med tårögd
ömhet skämde bort sina sjuksköterskeelever.
Så dog hon.
Till den victorianska ålderns kanoniska
gestalter hörde också general Gordon,
”Gordon of Khartum”, typen för en engelsk soldat
och gentleman. Kanske var han det, säger
Lytton Strachey, men säkert var han också
något annat: en fantastisk äventyrare, en
maniaker och melankoliker, som under sina
svårmodsperioder kunde anträffas i sitt tält,
sittande vid bordet med en uppslagen bibel
vid ena sidan och en uppdragen konjaksbutelj
vid den andra. Han var slutligen en man, som
blev en pjäs i det imperipolitiska
schackspelet och omkom vid en offerkombination
i egyptiskt parti. Hans död inträffade vid
stormningen av palatset i Khartum. Efter att
ha kämpat som en rasande, stupade han vid
foten av en trappa ovanpå en hög nedsablade
fiender. Det är Stracheys uppfattning.
Den sista av essayerna i ”Tre gestalter”
bär titeln ”Kardinal Manning” och berättar
om, hur en kallblodig handlingsmänniska
under skrupulösa överväganden och
hänsynslöst intrigspel banar sig väg till
Englands katolska ärkebiskopsstol. Essayen är ett
levande porträtt präglat av beundran för ett
klart huvud och en stålhård vilja; den är
också en leende satir över officiell religion
och en tyst hyllning till kardinal Newman.
Satiren finner man sammanträngd i bilden
av monsignore Talbot, Pio Nonos sekreterare,
en hal intrigör och Mannings främste
bundsförvant. Då Manning nått sitt mål, skrev
Talbot till denne ett brev, där han skildrade
sitt fördomsfria och framgångsrika arbete för
vännens utnämning och slutade med orden:
”Ieke desto mindre är det min förvissning att
er utnämning kommit till stånd genom
särskild tillskyndan av den helige Ande.” Det
var uppenbart, att Manning ansåg detsamma.
Lytton Stracheys litterära huvudgrepp är
det klassiskt enkla: I haven hört att det är
sagt (och så ger han den traditionella
legenden) —— men jag säger eder (och så följer
hans skildring av den brokiga verkligheten).
Det händer, att detta grepp, hos skickliga
stilister lätt urartar till tom, effektgivande
teknik. Men egentligen är det inte ett
tekniskt grepp utan ett naturligt uttryck för det
faktum, att verklig historieskrivning alltid är
en revision av konventionell uppfattning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0159.html
