Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Vera Inber: Där ingenting händer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—– En maskinskriverska. Hon har tagit gift
av romantiska skäl. Hennes visa är slut. Men
jag ska berätta för dig om den enda kvinna
jag älskat. Jag lärde känna henne... Men
du hör ju inte på mig, Pjotr!
Nästa dag kommer Blagusj till
järnvägsstationen långt före tågets avgång. Kanske
hoppas han genom sin önskans kraft närma
timmen för avresan från denna stad, där
ingenting händer. Och nu sitter han i
väntsalen och äter en bakelse med kräm, en
misstänkt infödingsrätt, där han hittar en spik.
Då han slutligen går in i vagnen, betraktar
han staden genom fönstret. Dagen är åter
glödande och landsbygdens svårmod står
över kullen av hus liksom röken efter en
båt vilken försvunnit i fjärran.
Det smalskorstenade lokomotivet flåsar
redan. Tåget flyter sakta mot den heta
stäppvinden, då Blagusj får syn på kvinnan från
gårdagen, modern till maskinskriverskan som
dör av olycklig kärlek. Kvinnan kastar undan
de gråa hårtestarna från ansiktet och springer
över perrongen. De kippande tofflorna äro
nära att falla av hennes fötter. Hon trycker
en mjölkflaska mot sitt hjärta. Kvinnan
söker någon som hon behöver lika
nödvändigt som dotterns liv.
Plötsligt blir hon varse Blagusj i vagnens
fönster. Det är honom hon behöver, den
spanske läkaren, som botar bättre än våra
läkare.
—– Professorn, säger kvinnan och andas
rosslande, äntligen har jag hittat er. Min
dotter, den som i går... Minns ni? Hon
andas nästan inte alls. (Modern sluter
ögonen och låter huvudet sjunka mot bröstet för
att visa hur hennes dotter upphör att andas.
Och tåget avlägsnar sig alltmera.)
Professorn! Ni förstår mig ju! Jag ber er! Jag
bönfaller er! Stanna bara för en dag! Det är
mitt enda barn. Bara en... (Och tåget
avlägsnar sig alltmera.) Ni kan nog hjälpa
henne. Min flicka... Hennes ögon...
Professorn, befall att de hejdar tåget!
Hon spänner benen i jorden, tappar
mjölkflaskan och griper med båda händerna tag
i vagnens fönster.
Men vagnen avlägsnar sig. Avlägsnar,
avlägsnar, av·lägsnar, av·lägsnar...
—– Å, herregud, säger Blagusj på ryska,
fullständigt glömsk av att han är spanjor.
Vilken skurk jag är! Vad ska jag göra nu?
Han lägger sig på soffan. Oändliga och
fruktlösa irrfärders damm uppfylla hans
kupé. Han kommer ihåg den döendes ansikte
—– ljusblåa ögonlock och tunga, klibbiga
ögonfransar.
”Hurdana ögon hade hon?” tänker han.
Men ingen kan ge honom svar på denna
fråga.
Översättning från ryskan av Ester och Josef Riwkin. Ur novellsamlingen ”Hjärtats
fiolgnissel”, som inom kort utkommer på svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
