Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Ann Vickers och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vickers från Waubankee. I hennes stora,
livliga mörka ögon sprakar det muntert och
impulsivt. Hennes känsloliv är kraftigt och
primitivt (en gång biter hon en polis i
handen!). Hon hör till de socialt värdefulla
typer, vilkas osplittrade, kraftiga
känslomassa genom suggestion lätt inriktas på
effektiva handlingar. Allting hos Ann är
handgripligt och solitt; hennes intelligens
är robust, och då hon med lågande
entusiasm skriver sina tidningsartiklar förstår
hon aldrig varför det ena adjektivet är
saftigare än det andra. Under en av sitt livs
få stilla stunder, på en Europaresa,
summerar Ann ihop vad som för henne är
arbetet: ”Så länge”, sade hon, ”som det finns
en enda hungrig och arbetslös människa, ett
enda illa behandlat barn, ett enda träsk i
hela världen som orsakar malaria —– och
det torde det alltid komma att finnas —–
måste jag fortsätta att ställa grymheten och
slappheten vid skampålen. Jag måste göra
det även med risk att...” Redan flickebarnet
Ann Vickers måste göra något. —– Vid sidan
av sitt otroligt effektiva liv hinner Ann också
med en del ganska pinsamma erotiska
upplevelser med svaga män. Till sist gifter hon
sig i distraktion med en pratsam Babbitt.
Men just då, i elfte timmen, möter Ann
Vickers —– som nu är den Stora Kvinnan,
fängelsedirektör, juris hedersdoktor och
försedd med en vidhängande make av annan
metall —– den Verklige Mannen, en röd- och
strävhårig, mycket maskulin men dock
facetterat intelligent karl, och får först med
honom den spontana och primitiva
upplevelse som anstår en kvinnlig stamhövding
i djungeln. Sedan Ann sent omsider i man,
son och arbete funnit sin naturliga
förankring, sitt fäste och sin utgångspunkt, har
historien ingen anledning att fortsätta vidare
utan slutar på sidan 528.
Sinclair Lewis har väl i främsta rummet
avsett att skildra Ann Vickers som en typ
i stil med sina övriga amerikanska
standardtyper: en kärv ung kulturs kvinnliga
representant. Men han har också försökt tolka
henne inifrån med analysens och intuitionens
medel. Här må det tillåtas en recensent att
sätta in ett tvivlande frågetecken. Varför
drivs man mot sin vilja in i en raljerande
ton vid referatet av Anns öden? Det rör sig
dock om ganska smärtsamma ting: kvinnliga
nederlag på den första balen, något som
sedan går igen i ett typiskt ödes
upprepning, nesliga besvikelser, en fosterfördrivning,
barnafödande, kärlek till en man i fängelse.
På dessa sidor, som vill vara mänskligt
tolkande och karakteriserande, svänger
Sinclair Lewis själv påfallande ledigt över i sin
glada journaliststil, som är durus, hård,
manlig om man så vill. Resultatet blir en
smula klumpigt och man saknar inlevelsen.
Mera adekvat är durtonen, när Sinclair
Lewis dirigerar sina massor och grupper
(—– ”den sunda, allvarliga, oerotiska,
oidealistiska gruppen av spritälskande herrar i
baren’ —–) eller presenterar mrs Dolphin,
som ”talade som en kristallkrona”, och
sympatiskt igenkännlig är den, när han i
eget namn slungar rättvisa skrattord mot
dumhet och grymhet i en vanvettig värld,
där man av okänd anledning måste fortsätta
att göra något, även med risk att... Indiska
pagoder, klosterruiner och Shakespeareanalys
är i den världen än så länge av sekundär
betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
