Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Gå in i ert rum och lek en stund. Jag
har ont i huvudet och lägger mig och vilar
en halvtimme.
Barnen se ner i golvet. Försiktigt knuffa
de lite på varandra, liksom för att ömsesidigt
mana till vaksamhet. Och knappt har
guvernanten gått, förrän den yngre viskar till sin
syster:
— Nu ska du få se att Otto går in i hennes
rum!
— Naturligtvis! Det var därför hon
skickade bort oss.
— Vi måste lyssna utanför dörren.
— Men om det kommer någon?
— Vem skulle det vara?
— Mamma.
Den lilla blir rädd.
— Ja, då...
— Vet du vad? Jag ställer mig vid dörren
och lyssnar, och du får stå längre bort i
korridoren och ge mig ett tecken, om någon
kommer. Då kan vi vara säkra.
Den lilla ser missnöjd ut.
— Men sen talar du inte om något för
mig.
— Jo, allt förstås.
— Lovar du att tala om allt... allt?
— Ja, det lovar jag säkert. Och om du
hör någon komma, så hostar du.
De vänta i korridoren, skälvande,
upprörda. Deras hjärtan klappa häftigt. Vad
skall nu ske? De trycka sig tätt intill
varandra.
Steg höras. Vips försvinna de in i en mörk
vrå. Mycket riktigt: det är Otto. Han lägger
handen på handtaget, dörren sluter sig efter
honom. Som en pil rusar den äldre systern
fram, trycker sig intill nyckelhålet och
lyssnar andlöst. Den yngre kastar längtansfulla
blickar på henne. Hon förtäres av nyfikenhet
och kan inte stanna på sin anvisade post.
Hon smyger sig fram till dörren, men systern
stöter vredgad bort henne. Nu står hon borta
vid trappan igen och väntar i två, tre minuter,
som tyckas henne en evighet. Otåligheten är
som en feber inom henne, och hon går sakta
fram och tillbaka, som om golvet brände
under hennes fötter. Hon är nära att gråta
av upphetsning och vrede över att systern får
höra allt och hon intet. Då går någon i en
dörr. Hon hostar, och de båda flickorna
störta in i sitt eget rum. Där stå de ett
ögonblick andlösa med flygande pulsar.
Nu manar den yngre ivrigt:
— Nå... berätta då!
Den äldre ser fundersam ut. Slutligen säger
hon, tankfullt och liksom för sig själv:
— Jag förstår det inte.
— Vilket?
— Det är så besynnerligt.
— Vilket... vilket då?
Den yngre bara flämtar fram orden. Nu
försöker systern samla sina tankar. Den lilla
har tryckt sig tätt intill henne, så att intet
skall undgå henne.
— Det var så underligt... så olika vad
jag tänkt mig. Jag tror att när han kom in
i rummet, ville han slå armarna om henne
eller kyssa henne, för hon sa till honom:
”Nej, låt bli, jag måste tala med dig om
något allvarligt.” Jag kunde inte se nånting,
för nyckeln satt i på insidan, men jag hörde
alldeles tydligt alltihop. ”Vad har hänt?”
sa Otto sedan, men jag har aldrig hört honom
tala i den tonen förr. Du vet ju att han alltid
låter så kaxig och tvärsäker, men det där
sa han så ängsligt, så jag förstod att han
var rädd för nånting. Och hon måste också
ha märkt att han ljuger ibland, för hon sa
bara så tyst: ”Du vet det ju redan.” — ”Nej,
jag vet ingenting alis.” — ”Jaså”, sa hon.
— Det kom så sorgset, så förfärligt sorgset. —
”Varför har du då börjat undvika mig? På
åtta dar har du inte sagt ett ord till mig, du
går ur vägen för mig, så ofta du kan, aldrig
är du med barnen nu mera, aldrig kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
