Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kvällen tittar fröken hastigt in till dem
och säger god natt. Barnen darra då de se
att hon går, de skulle så gärna vilja säga
henne något mera. Men då fröken redan är
borta vid dörren, vänder hon plötsligt
tillbaka, liksom dragen av en tyst impuls. Det
glänser något fuktigt i hennes ögon. Hon
omfamnar båda flickorna, som börja snyfta
häftigt, kysser dem än en gång och går sedan
hastigt ut.
Barnen stå där i tårar. De känna att det
var ett avsked.
— Vi får aldrig se henne mer, snyftar den
ena.
— Du ska få se att när vi kommer hem
från skolan i morgon, är hon borta.
— Kanske vi kan gå och hälsa på henne
sedan. Då får vi nog se hennes barn också.
— Ja, hon är så snäll.
— Stackars fröken!
I denna suck ligger redan en undran om
hur det nu skall bli för dem själva.
— Hur tror du vi ska få det, när inte hon
är här?
— Jag kommer aldrig att tåla någon annan
fröken.
— Inte jag heller.
— Ingen kan bli så snäll emot oss. Och
så...
Hon vågar inte säga det. Men något
omedvetet kvinnligt hos dem gör att de betrakta
henne med vördnad, sedan de veta att hon
har ett barn. Bägge tänka de alltid på detta,
och nu inte längre med barnslig nyfikenhet,
utan gripna i sitt hjärtas djup och fulla av
medlidande.
— Vet du vad? säger den ena.
— Vad då?
— Jo, ser du, jag ville så gärna göra
fröken någon liten glädje, innan hon går sin
väg. Så att hon vet att vi tycker om henne
och inte är som mamma. Är du med om det?
— Hur kan du bara fråga?
— Jag kommer ihåg att hon är så förtjust
i vita rosor, och ser du då tänkte jag att vi
skulle kunna köpa ett par sådana åt henne
i morgon, när vi går till skolan, och ställa
in dem i hennes rum.
— Ja, men när?
— När vi kommer hem till middan.
— Då är hon säkert redan borta. Vet du,
då springer jag hellre ner tidigt i morgon
bittida och tar upp ett par, utan att någon
märker det, och dem går vi sedan in till
henne med.
— Ja, vi stiger upp väldigt tidigt.
De ta sina sparbössor och lägga ärligt
samman alla sina pengar. Nu äro de gladare
igen, när de funnit ett sätt att visa fröken
sin tysta, hängivna kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
